Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Wilhelm Peterson-Berger. Några drag i hans tondiktning. Av Sten Beite
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Beite
Ran. Andra akten.
Kungl. Teatern. 1903.
Jungfru Maria, Det förgångna,
Kompan-körerna — och alla de andra av bägge
slagen.
Peterson-Bergers beundran för
Karl-feldts diktning har ganska säkert en icke
ringa andel i den försvenskning av
uttryckssättet, man kan iaktta ungefär
samtidigt med Karlfeldt-sättningarnas
särskilda period (1900—06). Detta gäller
även andra områden av tondiktningen, och
låter bl. a. spåren häri av ungdomskärleken
till norsk musik och lyrik träda i
bakgrunden. Men stilen har nu också blivit
personligt homogen, och hela denna
utveckling sammanhänger med en allt
mognare behärskning av ett i uttrycksmedel
och nyanser rikare, suveränt behandlat
tonpoetiskt instrument. Andra
Frösöblom-.fter-häftet är här särskilt att nämna, men
framför allt Arnljot-förstudierna I somras.
Har man ali rätt att kalla denne folklige
och svenskt lyriske kompositör en
nationell tondiktare, så bör man därför icke ge
begreppet »nationell» någon begränsande
innebörd. Det är en högst skenbar
motsättning, att denne i anda och sanning
svenske kompositör, som så ofta hävdat
att vår musik bör vara sin nationalitet tro-
gen, även varit och är den konstnärliga
världsmedborgarandans talesman som få.
Han har varit en förkunnare, av
nationellt konstnärliga ideal, så långt han i den
nationella karaktären sett något rot friskt
och sunt, något av betydelse för det
konstnärliga värdets äkthet och livsduglighet.
Det är väl icke heller på något annat
konstområde så uppenbart, att denna
karaktär kan ha en sådan betydelse som just
i musiken — den kan även ha många
andra betydelser, men detta åsyftas
naturligtvis icke här. Musiken är uttryck, bör
åtminstone vara uttryck för människans
djupaste och finaste psykiska
förnimmelser. Men djupast i hennes själsliv bottna
även de mest äkta och värdefulla
nationalkänslorna, man må se dem som
samhörighetskänslor eller som känslor av
enhet med den natur, i vilken hon känner
sig hemmastadd — eller bägge delarna.
Den nationella grunden har för P.-B.
varit en det andliga livets näringsmättade
jordmån, och begreppet nationell konst
främst förbundits med äkthet, tillskott av
ung kraft, motsats till dekadent
epigonkonst, virtuosmässighet, själlöst vtlig
bravurmusik.
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
