- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiotredje årgången. 1934 /
51

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Jón Arason. En introduktion i Gunnar Gunnarssons författarskap. Av Stellan Arvidson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Jon A r a s o n

Det kanske mest frapperande hos Jon
Ara-son är hans trygghet. Han känner aldrig
någon tvekan. Med en sörrmgångares
säkerhet går han sin väg fram. Varken
framgångar eller nederlag gör honom osäker. Han
vinner världs.ig makt och ära, han strävar
därefter, men aldrig ett ögonblick behöver
han frukta, att hans drivfjäder är egen
ärelystnad eier makthunger. Då han i
Nidaros domkyrka viges till biskop över Hålar,
efter att ha besegrat motståndet, som leddes
av Øgmundur, den andre biskopen på
Island (med såte i Skalholt), rannsakar han
sitt hjärta: »Hade måhända utan hans
vetande fåfänglighetens andar smugit sig in
i hans hjärta? Var han innerst inne
högfärdig över att det lyckats honom att
avvända biskop Øgmundurs anslag? Säkerligen
tiil en viss grad ... Och dock visste han med
sig, att det inte var för sin fåfängliga ära,
som han kämpade; inte he ler för sin
egendom. Det var för sitt öde, han stred; att
det måtte fullbordas så, som Gud i sin
grymma nåd unnade honom det.» Ordet öde (på
danska: Skæbne) bör här uppmärksammas.

Jon Arasons väg är från början och till
slut ödesbestämd. I de gamla sagornas stil
markerar författaren detta bl. a. genom
drömmar och varsel. Redan innan han
födes har hans moder en dröm. Hon drömmer
att hon föder en orm och hör en stämma,
som ropar: »Under tröskeln till Holars
domkyrka är dess plats!» Modern hade aldrig
varit i Hölar, men hon vet plöts’igt, att hon
står framför altaret i domkyrkan. Här
rinner ormen ifrån henne, hon springer efter,
uppför trapporna till tornet, där försvinner
den. Modern har ännu en dröm. Hon föder
en örn, den flyger ifrån henne och sätter
sig på domkyrkan i Ho! ar. Så kommer en
susning i luften, och örnens huvud flyger av.
Då Jon Arason själv för första gången
rider till Hölar — »han red här med sitt öde
— så säkert, som var timmarna redan
räknade», — hör han domkyrkans klocka,
»Li-kaböng», dödsklockan. Härmed har han fått
sin första invigning. På vägen möter han
Helga, och han vet, att hon skall bli hans
fö’jeslagerska genom livet. Och då Helga ser
honom, är det en sak, hon framför allt
fäster sig vid: »Över hela den unga gestalten
låg något farligt, något ödesbestämt; som
gick han inte i egna ärenden, tänkte Helga.»

Jön Arasons tro på sitt öde är också hans
tro på Gud. Redan som ung pojke kommer

han Gud nära. Som fjortonåring står han
och ser upp mot den blå vårhimmeln och
känner plötsligt, hur nära Gud är. Han
överlämnar sig åt honom: »Jag vill tjäna
dig och göra allt vad du fordrar. Aldrig med
en tanke skall jag förråda dig, om det så
skall kosta mig mitt liv. Du vill nog själv
visa vägen?» Den första natten i Hölar går
han upp i bergen för att vara ensam med
Gud. »Nej, jag vill inte spörja dig, sade han
till honom: Jag vill endast lyda ... Vägen
— den är din; jag har bara att gå den.» Men
denna tanke är måhända ovärdig: »Nej, jag
lägger inte ansvaret på dig, svarade han
Gud ut ur sina fjärran tankar: Då vore
ju mitt liv inte mitt.» Något tvivel på Gud
ligger det inte häri: då han följande dag
prästviges, fylls hans hjärta av ett lugnt
jubel. »Han var så säker på att han förstod
Gud.»

Denna tro är Jon Arasons styrka. Han är
beredd på allt. Biskops värdigheten lockar
honom inte för dess egen skull. »Med mindre
att det är Guds orubbliga vilja och mitt
föreskrivna öde att bli biskop på Hölar, önskar
jag inte bli det.» Och då han blivit utnämnd,
har han endast en reflexion: »Kallad av
Gud ... Så hade då Gud visat vägen
hitintills; hans egen enda förtjänst var den, att
han hade följt den ... Han skulle följa den
till slutet.» Ödet och Gud kopplas ständigt
ihop. »Även med det klara målet för ögonen
att bli biskop, skulle han inte i någon detalj
kunnat lägga sitt liv annorlunda eller bättre
tillrätta, än det hade format sig av sig själv.
Av sig själv? ... Ja, antingen det, eller
genom Guds vägledning ...» Vid ett annat
tillfälle kallar han detta »att följa sin inre
visdom».

Han anar från början och så småningom
får han visshet om att hans väg för honom
mot katastrofen. Då han tillfrågas, hur han
kan veta detta, svarar han mörkt: »Av min
moders drömmar, av sanden i mitt timglas
och mitt eget blods aningar.» Yttre tecken
bekräftar aningarna. Då han vigts till biskop
och träder ut ur templet, blåser mitran av
honom. Leende säger han till vännen, som
orolig tar upp den åt honom: »Det torde
betyda, att det en annan gång inte endast
blir tecknet på biskopsvärdigheten, som
trillar från mina skuldror!» Och då han som
biskop visiterar det kloster, där han
uppfostrats, kommer en sinnessvag
klosterbroder fram till honom, tar fatt i hans huvud

51

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1934/0067.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free