Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Jón Arason. En introduktion i Gunnar Gunnarssons författarskap. Av Stellan Arvidson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jon A r a s o n
uppstå från de döda? »Evigt skulle vi prisa
honom, hon och jag. Kanske skulle vi till
och med bygga en kyrka. Det behövde inte
vara någon stor kyrka, men den skulle stå
på toppen av ett berg, det skulle vara hålor
i väggarna, där ripor och snösparvar kunde
krypa in om vintern, och över dörren skulle
det stå: Detta är ett Gudshus för fåglar och
för bergens vandrare. Och jag skulle vara
präst — härligt skulle jag mässa för min
mor och för församlingen.» Kyrkan skulle
vara förbundets tecken mellan skapelsen och
Gud, alla skapade varelser, havets och
jordens och luftens innevånare, ja elementen
själva skulle förena sig i lycksalighetens
gudshängivelse. — Men intet under skedde,
och därmed blir också Gud borta för
barnet. Uggi börjar tvivla på Gud, först på hans
godhet, sedan på hans existens. Och därmed
är livets mening borta. Det gäller att finna
meningen på nytt. »För den troende
ersätter tron livets mening — och en ofördärvad
själ, som aldrig av smärtan väckts till
självständig eftertanke, kan nog slå sig till ro
i from och tillitsfull tro. Men den för vars
oförberedda ögon livets mångfaldighet
plötsligt utbreder sig i sin skakande gåtfullhet,
den som redan som barn känner sig spikad
vid sin lekamens kors och övergiven av Gud
— han har bara två möjligheter: att finna
den förlorade meningen eier gå under.»
Uggi Greipssons kamp för att finna denna
mening är huvudinnehållet i de två sista
delarna av Kirken pau Bjerget. Kampen blir
lång — mot yttre nöd och inre svårigheter.
Han inser livets storhet, han börjar ana dess
enhet. Han kämpar sig ut ur vanebegreppen,
strider med dualismens rester — panisk
livsångest, trots mot »ödet», uppror mot
världsstyrelsen — han når till slut friheten och
oavhängigheten. I sin kraft att bära armod och
ensamhet återfinner och återvinner han
modern. Och han känner sig skyldig att bygga
livets makter den kyrka, han drömt om,
kyrkan på berget. »Denna minneskyrka över min
försoning med allmakten är icke tänkt som
något stort hus, men jag är klar över, att den
måste omfatta ali min verksamhet, att hela
mitt liv måste ägnas åt att bygga den.
Härtill är jag redo.» Det är djup religiositet i
detta, endast inte kristen religiositet.
Uggi Greipssons livstro innelär en
för-nekelse av döden. Döden skall man falla för,
men aldrig erkänna. Döden skall förnekas,
till sista andetaget. Allt annat är förnedring,
förräderi mot det stridande livet, fanflykt,
vanära. Att förneka döden är att segra även
i undergången, att vinna det eviga livet.
Redan viljan till odödlighet är odödlighet.
Han kan inte själv formulera dessa
satser, han är länge omedveten om dem, men han
är islänning, nordbo, och han bär dem i blodet,
ett arv från fäder, som aldrig erkänt döden och
därför heller aldrig fruktat den. Män av
ljusets oförsonliga ätt.
En vän ger honom en redogörelse för
Höffdings etik. För första gången hör han
utifrån talas om »universell» sympati och om
att världen inte är färdig, men under
skape’se. För första gången en röst, som inte
talar om tron som det väsentliga utan om
människans handlande! Uggi känner, att han
alltid vetat detta:
»Det har a’drig tilltalat mig att tron skall
betyda mer än gärningarna. Tron står dock
i samma förhållande till gärningen, som
svindel till redlighet. Detta är hedendom, är
det inte, — människore’igion ... Kropp
utvecklas ur kropp, ande ur ande — och
världen växer! ... Gräns efter gräns spränger
livet — gräns efter gräns ... Men den sista
nås aldrig. Ty det finns ingen sista gräns!
Ingen död. Bara liv!»
Vännen menar, att detta nog är att
missförstå Höffding. Men Uggi slår bort
invändningen: »Jag har förstått mig själv!»
Han har nått fram till meningen, livets
mening, och sin diktning vill han ställa i denna
menings tjänst.
Uggi Greipsson finner livets mening utan
Gud. Meningen — det är skapandet, att stå
i det stridande och skapande livets tjänst, ut’
vecklande sitt eget inre öde. Handlingens och
livets religion.
Denna religion är i själva verket också
Jon Arasons. Han ligger en natt och sam^
talar med sin hustru, Helga. Han omtalar
sina bekymmer för tidsutvecklingen, han har
en djup oro på grund av hotet från de
upplösande krafterna. Men efter en stunds tyst^
nad börjar han läsa en dikt, som fötts inom
honom. Sakta g ider strofernas böljor: om
den helige ande, som i var levande stund
genomströmmar världen ■—■ om Guds födelse i
strålande rent kött och hans ångest för
köttets pina . . . Om hur han lämnade sig åt
människornas ondska . . . He’ga anar, att det
inte bara är Kristus det här ta’as om, de
gråter båda och överlämnar sig sedan åt Guds
råd. »Sedan låg de länge tysta. Allt var sagt.
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
