Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Första häftet
- Ivan Bunin. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Vetteriund
grundtonen där har varit hans eget personliga
liv. Men intensiteten och skönheten i denna
»lyrik» äro så stora, att de verkligen räcka
till för det nobelpris som den 63-årige ryske
emigranten därnere i Sydfrankrike nu har
erhållit. I yppig frodighet växer den sedan ut
omkring, fram ur hans människor, som väl
ej äro monumentalt fristående på samma sätt
som Tolstoys och Turgenjevs men kunna
vara särdeles levande och pittoreskt
uppritade. Och slutligen finns hos Bunin med en
särski’d nyans den ödesdigra slaviska
livskänslan av passivitet, av låt-gå-förfall, av
dekadent nationell hopplöshet, varåt Turgenjev
och Gontjarov och andra givit sinsemellan
olika uttryck — och som sätter in även
Bunin i ett stort historiskt sammanhang och
placerar honom i de fördrömda
intelligensernas, de förfallna och övervuxna
herrgårdarnas och de slöa musjikernas gränslösa,
smutsiga och älskade Ryssland. Men också ur
denna melankoli lyfter sig hos honom poesiens
regnbåge.
* *
*
Jag är född med en mycket stor
mottaglighet för intryck, ärvd av fäder och
förfäder, skriver med allt skäl denne
impressionistiske aristokrat. I sin föga maskerade
självbiografiska roman »Arsenjevs ungdom»
talar han om sitt a ira första levnadsminne,
som i likhet med alla senare är starkt
stäm-ningsbetonat. »Ett stort rum upplyst av
sensommarsolen . . . det torra skenet över den
guldgula stubbåkern som man såg genom
söderfönstret ... Varför var det just den
dagen, den timmen och minuten och en så
intetsägande anledning, som kom mitt
medvetande att första gången i livet blossa upp så
klart att jag minnes? Och varför slocknade
det genast igen och var slocknat så länge?»
Och varför, fortsätter han, är det blott
stunder av fullkomlig ensamhet som stannat i mitt
minne ? Vad är det jag minns som en dröm ?
En härlig sommardag mot aftonen. Solen står
redan bakom huset, den stora tomma gården
ligger i skugga, och jag (ensam, alldeles ensam
i hela världen) ligger där i det gröna aftonsvala
gräset och ser upp i en bottenlös blå himmel
som i ett par underbara, kära ögon . . . högt,
högt uppe glider ett vitt moln, rundas, ändrar
konturer, smälter bort. . . Jag står och tittar,
lyssnar till tystnaden, tänker på något vackert
och sorgligt som finns i världen och i synnerhet
långt därborta . . . Vidåre minns jag mig inne i
huset, även det en sommarkväll och lika ensam.
Solen har gömt sig bakom den aftonstilla
trädgården, har lämnat den tomma salen, nu rodnar
blott en sista ensam stråle på golvet i vrån . . .
gode Gud, vad dess ordlösa vemod och tjusning
smärta mig! o. s. v.
Man ser hur denna tidigt utvecklade,
melankoliska egocentricitet på det intimaste
hänger ihop med uppgåendet i naturintrycken.
När en ung flicka i en av hans böcker
tröttas av vad hon torrt oförstående kal ar
»naturbeskrivningar» och menar att hennes
beundrare inte bara jämnt bör skriva om
»vädret», brusar han upp. »Jag var ursinnig:
beskrivningar ! och bevisade att naturen icke
är avskild från oss utan att minsta rörelse i
luften innebär en rörelse i vårt eget liv.»
Också äro Bunins böcker alldeles fulla av en
landskapslyrik, som verk’igen sammansmält
med hans »liv», uttrycker det, åskådliggör
det — och därmed den gamla satsen om
naturen som ett själstillstånd. Bunin förblir
också den ensamme, som i timmar kan stirra
på »det blågredelina skenet mellan grenar
och b.ad», som han »skall minnas i sin
dödsstund» och som för hans innersta åtminstone
omedelbart betyder mer än människolivets
uppenbarelser.
Den sortens känslighet har naturligen
funnits i alla tider, fastän den ibland mycket
starkare och ib’and mycket mindre kommit
fram i dikt. Alltifrån förromantikens och
romantikens dagar t. ex. har den genomdränkt
poesien, och nyare impressionism har
därvidlag inga’unda stått efter. Man tänke på vår
egen Ola Hansson. Med den ryske diktaren
är det härutinnan på ett annat sätt; skulle han
stå någon nära, vore det snarast fransmannen
Pierre Loti, av vilken han nog i f era fall till
följd av själsfrändskap är påverkad. Men
han är ännu vekare. På denna punkt når han
eme’lertid liksom både Hansson och Loti upp
till det geniala, och ingenting är i honom
mera centralt. Sina människor utrustar han,
som vi få se, med samma känslighet. En
olycklig kärleks pina till exempel, som han
så förträffligt diktar om, blir för en av dem
särski t odräglig, då hela världen omkring
strålar i blått.
Även hos Turgenjev spelade ju
omgivningens stämningsvärde som ett
ackompanjemang in i hans underbara
människoskildring. Men det var icke det man i första hand
lade märke till. Hos Bunin är det snarast
melodin själv som hörs överallt, omkring och
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1934/0072.html
