- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiotredje årgången. 1934 /
57

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ivan Bunin. Av Fredrik Vetterlund

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ivan B 21 ni n

fram ur hans figurer. Detta är icke ett fel,
det är en egendomlighet.

Intrycken från barndomen ha för Bunin
som för alla av hans själstyp varit de
starkaste, varaktigaste, mest känslobetonade. Han
nämner vad som bestämt hans tidiga liv:
han föddes och fostrades i en omgivning, som
»europén» (!) ej kan föreställa sig. Det vill
säga Rysslands ofantliga inland, visserligen
fri rymd utan skrankor — »var slutade
egentligen våra ägor, och började den oändliga
slätten?» — men vad såg han utanför sitt
allra närmaste? »Om vintern ett oändligt
snöhav, om sommaren ett hav av säd, gräs
och blommor ... Och så dessa fälts eviga
tystnad, deras gåtfulla, skygga
förtegenhet ...» Men hur han sedan besjunger detta
sitt Ryssland — vårgrönskans lyckliga
skönhet, »då allt blomstrar och fröjdas de härliga
dagarna i slutet av maj, som en ung man
uppfattar med sinnlig fullhet» —
sommarlivet på godset, som målas underbart fylligt,
där ljud, dofter och alla skiftande himlar
framträda med betagande friskhet — eller
alltid återkommande heta middagstimmar med
vita moln och solgass; de ryska
bondflickorna, tjänsteandar på herrgården, utgöra ett
färgrikt inslag däri, skrattande sensuella och
individuellt uppritade som flera av dem äro.

Men för en fantasifylld pojke blev det
också böckerna som gåvo »intrycken för alltid».
Hans egen är full av diktcitat ur moderna
ryska skalder — ja inte precis samtida —
eller ur gamla ballader om hjältarna i
Rysslands forntid, och hans lands så brokigt
fantastiska medeltidshistoria har hetsat hans
inbillning med mongolkejsaren Mamai och
allt ... Visserligen ha oerhörda sträckor
varken historia eller forntid, men sägen och
sång-ha blommat där ur steppens gräs. Då pojken
i sin närhet ser, hur jorden spricker en hel
famns djup av köld i hemska
trettondags-froster, förs hans tanke till ett gammalt
citat om Rysslands äldsta forntid, när om
nätterna »Orions vita stjärnbild hotfullt brann
på den korpsvarta himlen över den snövita
staden, som låg helt nedsjunken i drivor».
Dylika grundläggande intryck bli kvar i hans
senare novellistik, som då han skall skildra
en nattlig väntan på en liten station och hans
lands namn i karakteristiskt sammanhang
alldeles oemotståndligt bryter fram på hans
läppar : »ack de snöhindren, Ryssland, natten,
yrvädret och järnvägen!» — och i
fortsättningen en kontrast mellan trevnaden inne i

vagnarna och den svarta vinterödsligheten
därute.

*



Med denna läggning och dessa intryck
uppväxte gossen Ivan Bunin på sin släkts
adelsgods i mellersta Ryssland och diktade att
börja med lyrik. Pusjkin lär ha varit hans
stora stjärna, men säkerligen har han
därjämte utvecklat originalitet. År 1905 kommo
de revolutionära oroligheter, som synas ha
skänkt diktaren en högst realistisk syn på den
ryske bonden, och i berättelsen »Byn» ger
han den tröstlösaste bild av dessa små
samhällen, där slöhet och råhet tyckas sänka
livet i dy och smuts och där figurer och
händelser te sig lika indolent tillfälliga och
betydelselösa — en otäck feberdröm utan
begynnelse och ända. Det är något annat än
det tidigare ryska förhärligandet av
musji-ken, vars milda evangelium skulle rädda icke
blott modern Ryssland utan även det
fördärvade västerlandet.

Bunin har då som ryss icke bara, enligt
vad han själv säger, mer än andra varit
underkastad sin miljös stämningsinflytande, han
känner ali den passivitet och indolens, som
ligger i rasen och som han funnit vara dess
öde. »Vad det finnes många förfal’na
herrgårdar och ödeträdgårdar i den ryska
litteraturen, och med vilken kärlek äro de inte
alltid beskrivna! Varför äro förödelse,
ödemark, ruin, förfall kära och vederkvickande
för det ryska sinnet?» Så har han själv
tidigt — före den bolsjevikiska revolution, som
slutgiltigt fördrev honom, aristokraten — i
en stor prosadikt av utomordentlig
suggestionskraft skildrat, nu icke bondbyn utan en
herrgård (och en trädgård) som den han
talar om, »det gamla svartnande Suchodol, som
sjönk allt djupare i försoffning och förfall,
då dess herrar alla ledo av den äktslaviska
törsten efter självförstörelse och livsskräck,
så att godsets krönika var full av befängda
och hemska händelser». Han tecknar en herre
till Suchodol, »godhjärtad som ett barn och
ursinnigt hetsad som ett vilddjur», full av
uppblossande dådlust och fullständig
misströstan. »Och till detta Suchodol, där det ej fanns
några sägner, där böndernas gravar voro utan
namn och alla liv så lika varandra, torftiga,
hopp- och spårlösa, där själva floderna och
dammarna torkade ut — dit drogos vi alla
— varför? Berodde det på vår frändskap med
steppens ödemark?»

57

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1934/0073.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free