Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Första häftet
- Ivan Bunin. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik V e t i e r I ti n d
Omgivningen formar godset Suchodol, och
godset Suchodol formar själarna. Men är det
ej som uppstege bakom Suchodol nägoc
an-nat, något mycket större — Ryssland självt,
dess oerhörda vidder utan historia — som
begränsat sig till jämförelsevis få punkter —
dess gula hav av mognande säd, av yppig
förmultning, jasminbedövning och
förruttnelse, varöver visserligen, liksom så ofta i
Bu-nins målningar av Suchodols sommar, den
andlöst kvava och blåsvarta dagen slutligen
lössläppt ett åskväder av världshistoriska
mått.
* *
*
Men från detta djupaste Ryssland har Ivan
Bunin med sin historiska och geografiska
fantasi dock redan som barn häftigt längtat
ut till det främmande. Före världskriget och
revolutionen, då han väl ännu hade sin
förmögenhet kvar, tillfredsställde han denna
reselust, och flera ypperliga noveller med mera
fristående människoteckning ha blivit
frukten därav. Då han ser t. ex. ryktbara
europeiska borgar, har han illusionen av
igenkännande. Han berättar, hur han även haft
fullkomliga visioner av Söderhavsöarna och
en gång tycker sig just ha lämnat den
primitiva hyddan under en dåsig
eftermiddagstimme, fylld av tropisk glans och orörligt
sol-gass. Man undrar i alla fall: har han
möjligen ej antedaterat sensationer ur en berömd
bok av den franske diktare, som, synes mig,
är i vissa fall mer befryndad med Bunin än
någon annan — jag menar Pierre Loti ?
Men har han, som Pierre Loti, färdats i
exotisk omgivning, äro ju dock — för resten
liksom hos Loti — barndomsintrycken de
mest förhärskande, och Bunin har blivit en
hempoesiens skald bland de yppersta. Hans
mer eller mindre förklädda självbiografier
äro fu! a av rummen och möblerna och
väggarna därhemma, av släkt och vänner och
tjänstefolk — figurer i det hela verkande som
staffage — vidare, som vi sett, av årets och
dygnets stunder, stämning och förstämning.
Det blir icke endast lyrik, det blir
överflödande sakskildring — visserligen icke som
Lotis given med få linjer av latinsk klarhet
och elegans men trots sin stundom
kaleido-skopiska ymnighet icke konturlös.
Dock, denna barndomsvärld är förlorad.
Och nu kommer jag till den känsloton hos
Ivan Bunin som väl är hans egentligaste och
som också mest närmar honom till den store
franske författaren: känslan av livets
overklighet och flyktighet, det förgångnas vemod
— la mélancolie des choses passées.
Aldrig mer skall jag få se . . . Och alla de som
jag började livet med ha försvunnit . . . eller,
framleva sina dagar tusen mil från mig . . . var
finns nu vallgossen, var kusken? Var våra första
vänner, de barbenta, kvickögda Vyselkipojkarna?
Nu är Suchodol fullständigt tomt. Alla de som
nämnts i denna krönika döda — ha de
verkligen levat?–En sommardag kör du den
tysta, heta och tomma bygatan fram, binder
hästen vid kyrkomuren — — — under vilka
gravar vila farmors och farfars ben?
Och det ges det verkligt ryska svaret: Gud
vet det. Denna stämningarnas skönhet som
Bunin så älskar — vad är flyktigare än
skiftningen i dagerspelet över en molnkant eller
över skrivbordet, där man arbetar? Det som
är nu blir om några sekunder ett annat, och
i dagrarnas lek över världen ej mindre än i
skapelsens lek med alltid nya mänskliga
anleten, själsuttryck och öden, som i tiders
tider ej upprepa sig, ligger detta evigt
växlande — det som aldrig förr varit och som
a’drig sedan kommer igen. Sekund efter
sekund åskådliggör det tillvarons vemod. »Cela
je ne reverrai jamais», sade med smärtsam
accent Pierre Loti.
Ett mångfaldigt och rikt känsloliv och en
intelligens, som även arbetar med tillvarons
och dödens stora gåta, speglar sig i Bunins
ofta utsökta noveller; kvinnans ljuvlighet och
kärlekens lycka och förbannelse har han flera
gånger tecknat så att det griper. Man läse
till exempel berättelsen om den unge
studenten Mitja, hans bekantskap i Moskva med
tea-terflickan, hans korta lycka och långa
olycksaliga väntan, som till sist blir honom
olidlig, så att han tager sitt liv. Men även blotta
vemodet över det förgångna, la mélancolie
des choses passées, kan inför en oförmodad
plötslig förlust stegras till åtminstone moment
av förtvivlan. Jag skall då till slut våga ett
referat av en Buninsk novell för att
åskådliggöra hans konsts verkningsmedel.
En ung man och en ung dam ha träffats
på en Volgaångare och drabbats av
kärlekens plötsliga »solstygn». De stiga av i en
liten stad, tillbringa natten där, och sedan
far damen utan att ha sagt vem hon är och
utan att det finns någon möjlighet att träffa
henne mer i livet. Det successiva i hans
smärtoförnimmelse efter skilsmässan är mås-
S 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1934/0074.html
