Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ivan Bunin. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivan Bu nin
terligt gjort. Först märkes den alis inte, han
har följt henne ner till båten igen, skrattat
och skämtat. Men så fort hon är borta, börjar
det svida:
Tanken på att hon i den okända stad, där
hon bodde, skulle tillbringa sitt liv, kanske
erinrande sig honom och deras så korta, tillfälliga
samvaro, och att han aldrig någonsin skulle
återse henne, stod för honom i sin
häpnadsväckande meningslöshet. •—- — Tänkande sig hela
sitt återstående liv som något alldeles gagnlöst
utan henne, greps han av en fasansfull
förtvivlan.
Men Bunin vore ej Bunin om det ej även
här bieve den illusoriskt sanna och
stämningsstarka miljön som gåve novellen dess
fulla poesi. Efter kvinnans bortresa blir den
unge mannen ensam i sitt hotellrum, där
hennes fina engelska parfym ännu fyller luften.
Nu sitter hon väl på däck och betraktar
timmerflottarna och ali rörelsen på den väldiga,
solglittrande floden ? ... Ensam går han
sedan omkring i denna lilla »av Gud
bortglömda» Volgaort med dess ryska
småstadsliv, och allt det banalt likgiltiga han ser och
möter gör honom bara överspänd och utom
sig. Kommen tillbaka till hotellet finner han
sitt rum städat o. s. v., o. s. v. — alla dylika
detaljer få en nykter och pinsam styrka
nästan som hos Maupassant, medan
förtrollningen i den heta dagens skiftningar från
morgon med klockklang och livligt torgliv till
eftermiddagens solstekta stillhet är rent
Bu-ninsk prosalyrik. Berättelsens hjälte tycker
sig, då han själv reser, ha åldrats tio år.
Men om denna sinnesförfattning sedan skall
hålla i sig eller på ryskt sätt i morgon
förflyktigas, därom få vi ingenting veta. Det
är den veka, kanske svaga
njutningsmänniskans vemod Bunin tecknat och så i grund
och botten förstår.
Buninsk novellistik finns ju också mera
stramt psykologiserande, mindre genomdränkt
av lyrik, och ganska intrikata fall av lidelse
har diktaren »behandlat». »Fallet Jelagin»
är en riktig kriminalhistoria, och den
stackars bondf.ickan Parasjka drives ti-1 ursinne
och mord under omständigheter lika
märkvärdiga och förvånande som slående troliga
— icke minst hos en kvinna och en rysk
kvinna. Här analyseras dock ej, här rätt och slätt
berättas med ren saklighet — »bilde
Kiinst-ler, rede nicht».
Men till slut är ändå varken analytikern
eller igångsättaren av människoöden den
Bunin vi allra helst hava mött. Sannolikt
kommer han att dikta nya värdefulla ting av
denna art. Men lyriker är han väsentligen,
och utveckla sig från sin egen natur Iår han
varken vilja eller kunna. Hans nämnda
självbiografi, där han kallar sig Arsenjev och
skildrat dennes »ungdom» och »irrfärder», är
alltför kaleidoskopiskt och mosaikartat
uppbyggd, men själva »rösten» däri är ju just
en stor lyrikers, och den har framför allt
därför a ldeles förtjusande ställen. Den skall väl
fortsättas — är den kanske den »stora
roman», varom författaren helt nyligen talat? I
varje fall kunna vi vänta mycket både av den
och av Bunins övriga framtida alstring,
fastän vi skola ihågkomma, att Nobelpriset är en
hedersbevisning för något som redan är gjort,
icke med nödvändighet ett krav på framtiden.
Medan den nyaste anglo-amerikanska
romandikten med ali frän saklighet i stort sett
förgrovats och förråats och den franska i
eklatanta fall råkat in i det besynnerligas
och förkonstlades återvändsgränd, står
ryssen Ivan Bunin för ögonblicket som en
världs-litterär bärare av innerlighetens och den
själsliga förfiningens tradition.
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
