Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
det gäller för vår tid i exakt samma grad som
för exempelvis den augusteiska eller den
iranskklassiska epoken. Skall berättelsen bli
annat än en upprepning i mer eller mindre
sinnrika kombinationer av numren i den
litterära modekatalogen — med dess närvarande,
i längden irriterande doft av sjukvårdshandel
— så krävas just de i Sverige försummade
studierna av miljö och allsidig mänsklighet.
Så länge icke ordet på denna väg blir kött,
äro situationer och resonemanger, konflikter
och persontyper ingenting annat än
psyko-fysiologiska schemata och litterära schabloner.
Ambitionen som medför att människo- och
miljöstudiet uppoffras, gäller att få med så
mycket som möjligt av sexualitet och
aktualitet. Vart detta kan leda, framgår av
Gunhild Tegens och Alice Lyttkens’ romaner,
som bägge ligga mycket nära det ungefärliga
genomsnittet. Titeln Vi kvinnor är både käck
och pretentiös, och Gunhild Tegen är tydligt
angelägen att förevisa en representativ
samling av sitt kon — hela sju kvinnoöden, med
nio manspersoner som staffage i terrängen.
Där finns en moder, som är kvinno- och
fredssaksveteran; fem döttrar, varav en
religiös svärmerska, en tragisk och sublim
vetenskapskvinna, en grande amoureuse och på
lediga stunder journalist, en erotiskt svältfödd
lärarinna och en frigjord skådespelerska; och
en lågtstående, huslig svägerska utan
själsliv eller studentexamen, som icke kan yttra
ett ord utan att dokumentera sin
kärlekslöshet och tarvlighet. Det är avgjort för
mycket på 200 glesttryckta sidor, — helst som
alla personerna gå igenom ytterst
omväxlande sexuella program och dess emellan
hinna reda upp sitt ställningstagande till
psykoanalys och atomfysik och allt sådant.
Effekten, när alla klichéerna oavlåtligt slamra mot
varandra, är tröttsam när den inte blir
parodisk. Detta är skada, ty egentligen är
författarinnan både klipsk och skrivkunnig, och
ett av de många ödena i boken är både
intressant och riktigt sett: lärarinnan Selma
med hennes tappert behärskade
kärlekshunger à la Ernst Ahlgren, hennes italienska
brittsommarlycka à la fru Edgren-Leffler och
sen, överraskande, hennes leda vid den
sydländska erövringen och hemlängtan till
svenskt gräs och stockholmska mjölkbutiker.
Nu stannar allt detta vid lösa och tunna
antydningar. Det kunde ha blivit ämnet till en
god roman, om icke programmet och
schablonerna varit.
Alice Lyttkens är inte så mångfrestande
och vidfamnande som Gunhild Tegen. Hon
nöjer sig med en enda hjältinna och ski drar
hennes upplevelser fylligt och följdriktigt.
Fil. mag. Eva Boge, Ld., är utan tvivel en
värdefull bekantskap och en levande
människa ■—• stursk och självironisk,
arbetsdug-lig och moderlig; och det föreligger en
naturlig och väl utredd konflikt mellan hennes
rika, varma könsliv och hedervärda, påtagliga,
aldrig borttrollade fulhet. Det felaktiga är att
Eva Boge i boken får reagera på en miljö
som författarinnan inte alis behärskar.
Skildringen av de fördärvade Stockholmskretsar,
som ska företräda flackheten, tomheten, oron,
det ansvarslösa och kärlekslösa jäktet efter
pengar och njutning — med ett ord, Flykten
från vardagen — är naivt
verklighetsfrämmande och kan slå över i rena spexet, när
cyniska förförare, som äro gardeslöjtnanter
och heta sådant som Archibald Friesenhielm,
ska kännetecknas och brännmärkas. Lika
pinsamt tydligt lyser schablonen igenom den
mansgestalt som Eva Boge väljer till far åt
sitt barn — den fladdrande, ro- och regellösa
konstnärsnaturen, som heter Arne Grabe och
är surrealistisk målare och spelar fiol (två
sysselsättningar, som redan i och för sig
knappt kunde gå sämre ihop!). Detta blir en
bjärt kontrast till den episod i början av
boken, som försiggår i en universitetsstads
miljö. Där är Alice Lyttkens tydligen hemvan,
där kan hon sina saker. Utan märkbar
avsikt återger hon exakt och suggestivt
atmosfären kring medicine professorns villa, det
sommarödsliga Lundagård, den slöe och
slarvige vulgärmedicinarens trista och
halvgång-na studentäktenskap och provisoriska hushåll.
»Flykten från vardagen» skulle ha blivit en
vederhäftig och ganska god roman — trots
den gråmelerade prosan och den
genomgående otympliga dialogen — om författarinnan
inte förlyft sig på uppgiften att göra Eva
Böges historia till en patetisk tidsmålning,
som inte för något pris fick vara
småstads-idyllisk.
Sådana frestelser undgå de berätterskor
som endast ha pretention att förströ folk.
Just tack vare denna självfallna begränsning
i ambitionen komma de ofta att visa en
betydligt säkrare yrkesskicklighet. I Gunhild
Tegens roman fanns det en skådespelerska,
med alla den rollens rekvisita, dessutom
enligt uppgift skön och intelligent. Hon
förblev boken igenom ett alldeles abstrakt be-
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
