Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Harrie
grepp, ett konstruerat exempel på en
kvinnotyp som härstammade från lektyr och
resonemang. Den lika aktrisen, som i Sonja
Sjöstrands bagatellbok lever som en lilja på
marken, rysande för den ofrånkomliga dag,
då hon skall börja sticka jumpers i väntan på
Höstsol, är inte nämnvärt skön och saknar
användning för intellektet, vilket också hos
henne blivit ett heit rudimentärt organ; i sitt
yrke är hon ett ingenting, som människa ett
exemplar av en av de vanligaste, enklaste,
onyttigaste arterna längs vägkanten. Det kan
sättas i fråga, om hon överhuvud är en
bekantskap att spilla tid på; men det är hon, för
en halvtimme, och längre tid tar det inte att
läsa boken. Och under denna flyktiga
gästroll i läsarens medvetande är den lilla
varelsen i ytterst konkret måtto närvarande:
apparition och jargon bli lika vederhäftigt och
energiskt frammanade som de enstaka hjälplösa
ansatserna till själsliv. Det är en anspråkslös
men mycket aktningsvärd skildrardebut.
Liknande talanger — stödda av
yrkesjournalistens snabba och tränade uppfattning av
yttervärlden — ge behag och intresse åt
Elisabeth Krey-Langes förströelseroman
Kolumbus’ återkomst. Men här äro de störda av
alltför mångskiftande ambition och alltför
rapp expedition. Intrigen med den stulna
uppfinningen är alltför lätt igenkänd för att bli
spännande, och boven är lika omöjlig som
hjältinnan, fru Torborg Svala med det
tragiska förflutna — för att inte tala om en
alldeles sagolik generalkonsul. Det blir i
glimtar och episoder som ski’dringskonsten får
komma till sin rätt — tillsammans med det
lätta handlaget och den ljusa nonchalansen,
som göra boken till ett vilsamt intermezzo
bland mörkret, tyngden och furian i
romanernas vanliga värld.
Till förströelseromanerna, närmare bestämt
den pikantare sensationsgenren, hör också
Tora Nordström-Bonniers utredning av
förvecklingarna kring en med vermut och
erotik laddad juninatt i Stockholm. På
morgonen skriver den förföriskt fula, flotta och
intelligenta bihjältinnan ett brev till sin
förstående pappa, där hon inledningsvis
meddelar att hon i skrivande stund omsider har en
hygglig älskare fridfullt sovande i sin
närbelägna säng; samtidigt avreser hjältinnan
själv, svårartad femme fatale, tidigare till
hälften mördad av en svartsjuk arbetslös i en
Norrlandsstad, i bil ut i världens äventyr med
en ung läkare som är vacker och av börd;
och doktorns avlagda rustika sjuksköterska
flyr i sista stund från en skum
fosterfördriv-ningsspecialist och far hem till prästgården
för att föda sitt barn. Man har pekat på
paralleller till romanens teknik i anglosachsisk
berättarkonst up to date. Men Juninatten har
icke mycket gemensamt med exempelvis
Signe Engströms och Monica
Wasastjer-nas korrekta skoluppsatser över
examensämnet »Kort roman i Bromfields maner». Tora
Nordström-Bonniers påtagliga ambition
ligger på annat håll — att bli en svensk Vicki
Baum. Hon har förutsättningar att lyckas —
genom berättelsens filmtakt, de banala men
färgstarka tablåerna i reklamkonstmaner och
den klatschiga prosan, som åker lätt och oljat
mellan cynism och sentimentalitet. Med konst
har denna ch ica och paranta artikel i det
litterära varuhuset mycket litet att skaffa, men
det är inte meningen heller. Med större
anspråk i den vägen uppträder Margareta
Suber. Titeln på hennes bok skall fattas
ironiskt : det är fråga om ett stycke
indignationslitteratur, som man tar del av icke utan
en obehaglig förnimmelse att vara ofrivilligt
vittne till någon person’ig och privat
uppgörelse. Vidare måste fastställas, att prosan
är svåruthärdligt förskruvad och pretiös, att
huvudpersonernas confidenter bli monstra av
ofrivilligt parodisk verkan och att
författarinnan i sin ängsliga iver att aldrig släppa
kontakten med de sexuella intimiteterna bl. a.
låter ett konstnärligt begåvat barn syssla med
att fånga linjespe’et i den betäckande tjurens
nacke. Det kunde synas som om icke mycket
vore att tillägga; men något finns ändå.
Hel-sicket för en man är hustruns andra
grossess, då könets dragningskraft förbytes i lätt
avsmak och provet stä les, om en hållbarare
mänsklig gemenskap har bildats under
sexual-rusets period. Provet utfaller negativt, och i
stället blottas mannens oförmåga att känna
med sin hustru och i vardagens handlingar
visa henne ett grand av den hänsyn och
omtanke, som självfallet skulle kommit en vän
eller kamrat till del i en prövande situation.
Denna studie över den lille egocentriker, som
onekligen bor någonstans i allt mankön, är
utförd med en intensiv, kattlik ilska, som
nästan gör Margareta Suber till konstnär.
Förströelseskribenterna ha möjlighet att
undgå självupptagenhet och könsupptagenhet
därigenom att de tvingas syssla med
berättelsens handling, som skall ge underhållning
och spänning. En svårare utväg är att söka
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
