Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Carl Fredrik Hill. 1849—1911. Av Ad. Anderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ad. Anderberg
klipporna stupa brant ned mot plagens
jämna, tångövertäckta ytor. Aldrig hade
han erfarit en sådan nästan vällustig
känsla inför naturen som där. Luften,
renande och stärkande, fyllde hans lungor med
hälsa samt blåste samtidigt bort ali
asfalten från hans palett. »Det finns ej mera
likhet emellan vad jag förut gjort och det
jag nu gör än mellan dag och natt. Lika
tunga, mörka och dystra mina opus
hittills varit, lika ljusa, luftiga, lätta äro de
nil. — Men vad som gör, att folk kanske
få svårt att få detta i sig, är, att jag
satt upp som första och nödvändiga •
logiska regeln i att ej utföra.» De motiv
Hill helst sysslade med kallade han
»havet som träsk», stranden och allt vad den
bortdragande floden där lämnar kvar:
gröngnistrande sjögräs, ebenholtssvart
tång, mossiga stenar och små
vattensamlingar, som spegla himlens blåa skyar. Det
var och är ännu i dag ett koloristiskt feeri
av helt betagande verkan. Han medger, att
det måleri varmed han nu sysslar kan
synas otyglat, och dock är det tyglat av
en sann känsla för naturen. »Men»,
skriver han, »man måste vara målare och
mycket målare för att smälta dem; som
behandling är det svårt att tänka sig något
osnyggare. I Sverige skulle alla människor
säga: han är galen! — — Tänk er en
smutsig yta, som på nära håll ger intryck
av en sophög! Man ser rakt intet däri.
Men gå på avstånd, och luften, ljuset och
färgen spela, och tingen få sin form. Det
är vad man kallar realism, verkan. Och är
detta för framtiden den enda möjliga
målningen». Sedan man läst detta, är det rätt
lätt att förstå, varför han av många bland
sina svenska kamrater ansågs rubbad,
långt innan deciderade sjukdomstecken
hos honom voro påvisbara.
17 studier på en kvadrataln i medeltal
förde han med sig till Paris, dit han den
i september 1876 återvände. Samma höst
vistades han även några veckor i Montigny
och Champagne. Från senare stället
stamma några veka, lyriska målningar med
ur vattnet uppskjutande spensliga och
speglande träd, bakom vilka man skymtar
en nästan kubistiskt uppfattad samling hus,
grupperade kring en medeltidskyrka med
högt torn. Detta motiv har fängslat honom.
Flera olika »upplagor» förekommo på
utställningen i Stockholm, där dock den
första inför naturen tillkomna skissen med
sitt djärvare grepp såväl i fråga om
helheten som detaljerna ställer de
ateljémåla-dfc stora dukarna i skuggan. Jag skulle
dock misstaga mig mycket, om ej dessa
senare i första hand intresserat honom,
därför att han här trodde sig ha funnit
ett för Salongen lämpligare motiv.
Samma är förhållandet med en annan stor
målning, »Vid stranden av Oise», signerad juli
1877. Även där har han hållit sin pensel i
styr samt lämnat från sig ett verk, där
reminiscenser från Corot-perioden klart
komma till synes. Det är ett vackert
arbete, som försvarar sin plats, men
studien, som Nationalmuseum äger, tar även
här hem spelet som en av hans mest
strålande och soliga studier, en ögonfröjd av
oförgätligt slag.
Dessa exempel voro dock blott tillfälliga
återfall, för vilka han ingalunda skall
klandras. Annars har han sin mening fullt
klar i fråga om den framtida
konstnärliga produktionen. »Salongstavlor skola vi
ej tala om», skriver han. »Gör jag någon
sådan, så skall det bli ren konst, utan
motiv eller något som kan smickra packet.»
Under början av 1877 är Hill febrilt
verksam. Han dagtingar inte med sin
övertygelse utan fullföljer sin linje utan
vacklan. Men hur skall det gå på Salongen?
Han vet, vad han har att kämpa emot, och
ständigt återkommer han till detta, att
hans målningar svårligen kunna slå an på
andra än målare. Han blir också
refuserad. Förtvivlad drar han sig tillbaka till
en liten ort Bois-le-Roi, strax i närheten
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
