Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar.
Av Carl G. Laurin
II JRIK W ETTERGREN GAR från
Dramatiska teatern. Hans regering, om vilken
jag för jämnt fem år sedan i denna tidskrift
yttrade hoppet, att den skulle heta som den
sista japanska perioden: lysande frid eller
upplyst styrelse, har fått den historiska titel,
som alla dramatiska chefperioder hittills ha
fått, nämligen »namnlöst elände». Men så
bedarrar stormen, och den Wettergrenska
perioden ingår i begreppet »den gamla goda
tiden».
Erik Wettergren går, men ej som vissa
orientaliska furstar för att tillbringa sina
återstående dagar med bön och fasta i en
bergsskreva utan för att energifull och
världsvan, specialist på utställnings- och
museiför-hållanden, på Nationalmuseums
konstindustriella avdelning fortsätta det arbete, som han
med så stor framgång där påbörjat.
En ny sagoprins stiger fram för att gilja
till prinsessan Thalias gunst. Han skall svara
på åtskilliga frågor och lösa åtskilliga
knutar, eljes torde han mista livet eller
åtminstone med skam drivas bort.
Teaterkärlekskranka personer finns det åtskilliga av. Nästa
man!
I omkring fyrahundra år ha Frankrike
och England tävlat i att frambringa
dramatik. England har haft världens störste och
djupaste dramatiker men också en rätt
obruten följd av goda skådespelsförfattare.
Frankrike har i Moliére haft en komediförfattare,
som levat på Europas scener i snart trenne
sekler, och Racine spelas fortfarande på
europeiska teatrar. Han är utom Frankrike
dock huvudsakligen ett stort namn. Under
den viktorianska perioden, så storartat rik
då det gäller romaner och lyrik, var det
engelska dramat nästan obefintligt, och under
samma period behärskade franska
dramatiker av andra storhetsgraden Europa och ej
minst våra egna scener. Verkligt stora
dramatiker voro under denna tid blott Ibsen,
Björnson och Strindberg. Men under de
sista tre decennierna har, då det gäller
fyndiga och livsskildrande komedier, England
övertaget, visserligen med författare på andra
planet. Det fanns tider, då man i Stockholm
på annonspelarna kunde se, att endast
franska stycken uppfördes på alla teatrar på
samma dag. Nu skulle det väl knappast vara en
omöjlighet, att alla teatrar — utom operan
— på samma dag spelade engelska pjäser.
De två moderna storheterna äro ju också
anglosachsiska. Engelsmannen Bernard G.
Shaw och hans amerikanske medtävlare
Eugene O’Neill torde vara goda
representanter för den s. k. moderna ansträngningen och
bli själva litet ansträngande och ju
modernare de äro desto snabbare omoderna.
Den första pjäsen under höstsäsongen på
Dramatiska teatern var engelsmannen John
Drinkwaters komedi om värdshuset En
fågel i handen. Namn på engelska värdshus äro
ofta gammalaktigt hemtrevliga, Macauley
framhåller, hur behagliga engelska sådana
voro redan under Elisabeths tid, och Samuel
Johnson, den originelle urengelsmannen,
triumferar över hur mycket bättre de engelska
värdshusen på 1700-talet voro än
motsvarande franska. Ännu på 1930-talet finns det
många gamla trevna engelska näringsställen
och gästgiverier med gott öl och sprakande
brasor och där enligt uppgift drottning
Elisabeth varit inne och fått sig en drink.
Linklater tecknar ett sådant i sin roman
»Poet’s Pub». Drinkwater valde nu denna
miljö för sitt stycke. Med stor båtnad såg
jag för ett tiotal år sedan denne författares
»Abraham Lincoln» på en Londonscen. Där
fanns kraft och allvar. Här i komedien var
det fullt av gott lynne men med allvar på
botten. Omkring det gamla ämnet: en ung
högättad herre älskar en flicka av folket, i
detta fall dottern till en värdshusvärd, ar
handlingen spunnen. Hon har fått tillräckligt
mycket förfining och uppfostran för att
åskådarna och vad viktigare är åskådarinnorna
villigt ge paret sin välsignelse. Må vara att
den unge mannen har »redbara avsikter»,
som det heter, men flickans fader Thomas
Greenleaf—Carl Barklind erfar
obehagskänslor, då det gäller detta genombrytande
av de sociala skrankorna. Han är fullt
medveten om sitt eget värde i alla avseenden, men
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
