- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiotredje årgången. 1934 /
112

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

C a r i G.

Laurin

han tycker ej om att komma i en falsk
ställning genom detta avsteg från social och av
honom högaktad rangordning. Det roliga var
den om ordet tillåtes nuengelska tonen med
ungdomens mopsighet — den har alltid
varit litet mera frispråkig mot äldre i England
än vad förhållandet är hos oss. Det visade
sig, att inför Ambrose Godolphin, K. C., en
mycket hög jurist, fingo även uppnosiga
slyng-lingar till och med en viss
högtidlighetskänsla i ryggbastet. Och det lever nog kvar i
England, tycker man sig se, en del hälsosam
och alldeles riktig uppfattning av att det är
skillnad på folk. Präktigt fick herr
Barck-lind fram, att hans engelska självkänsla,
demokratisk eller kanske rättare aristokratisk,
icke uteslöt vördnadssensationer för de höga.
Äktengelsk humor och verkligt
gentlemanna-skap lyste hos Ambrose Godolphin i Olof
Winnerstrands gestalt. Denne skådespelare
överträffar alla på våra teatrar i förmågan
att träffa de folkpsykologiska nyanserna,
något som i detta stycke var det viktigaste.

Gerhardt Hauptmanns Bäverpälsen
skrevs 1893. Verkar den gammal? Komedier
åldras fort. Den anses som ett klassiskt stycke
av många vettiga människor, d. v. s. som en
komedi som har ett värde vilket ej
nämnvärt frätes av tiden. Jag var ej i tillfälle att
se den 1902, då den hade sin premiär i
Stockholm, men tror att den också då skulle på
mig verkat konstlad, överdriven och omöjlig.
Det hör till livets smärtsamma situationer, då
man uppmanas att skratta och det inte alis
lyckas att krysta fram några av de
fysiologiskt och psykologiskt så egendomliga
krampaktiga utandningar, varmed människan i
ensam höghet gentemot de andra djuren
uttrycker en starkt känd överraskad belåtenhet.
Lyckas man ej, följer vanligen en generad
nedslagenhet. Även, ja särskilt under den
tid då tjuvnad straffades med hängning, har
det legat — för den icke bestulne — något
skrattretande i att det »stralades» eller
»knycktes» något. Ja, »man skall passa på
vad man har», heter det förnumstigt. Det
litterära, radikala och riktiga var i Tyskland
under 1880-talet att tro det officiella
Tyskland vara alltigenom korkat. Man har alla
skäl att tro motsatsen. Det lugna mänskliga,
det plikttrogna, det rediga förståndet, som
allt är väsentliga sidor i tyskheten, var nog
trots allt duellfjolleri och även trots den ser-

vilism, som i alla tider ingått i tyskheten,
tillfinnandes också i det tyska
rättsväsendet under den wilhelminska tiden. Hätskare
och mer partifanatiskt har kanske intet
samhälle angripits både av utlandet och inlandet
än det tyska på den tiden, då »Der
Bieber-pelz» skrevs. Knappast heller orättvisare. I
detta stycke har Hauptmann sitt partis
inställning, och det ger komedien ett drag
av icke önskvärd enfald. Detta kommer
starkast fram i den bild författaren ger
av den i sitt kall liksom i sin person
helt och hållet ovederhäftige von
Wehr-hahn, på programmet kallad
amtsföre-ståndare. I saknad både av juridisk
kompetens och av det enklaste bondförstånd
trasslar denne till målet, så att tjuvkonan, den
uppenbart skyldiga, ej bara frias utan får
beröm som god samhällsmedlem. Den något
omständligt utformade och sakta flytande
komedien slutar i otrolig fars. Samhället är
det inkompetenta, vi ledas av kompletta
idioter, blir vad fabula docet.

Ej ens Anders de Wahl, den store
skådespelaren och ypperlige komikern, kunde
göra en människa av denna typ, som gör
halt och front för varje gång han passerar
det i rättssalen hängande porträttet av die
allerhöchste Person. Det vore intressant att
få veta, om detta någonsin hänt i den tyska
kejsarstaten och om ej detta är lika litet
med verkligheten överensstämmande som då
skådespelarna, föreställande hovfolk och
aristokrater, resa på sig då monarkens namn
nämnes.

Det är givet att då en så stor begåvning
som Hauptmann skriver en låt vara mindre
lyckad komedi åtskilligt skall vara träffat
och tagande. Skildringen av den tjuvaktiga
tvätterskan fru Wolff med hennes svada,
påhittighet och auktoritet är förträffligt
gjord. Utformad av Märta Ekström blev
hon så festlig och roande som åsyftats.
Hon fick något av äkta underklassicitet, om
ordet tillåtes. Hennes sätt att triumfatoriskt
och underdånigt på en gång ställa sig in var
en utmärkt detalj i en fulländad
framställning. Av en bifigur, f. d. snickarmästaren
Krüger, gjorde Sture Baude ett litet
mästerverk. Är det ej egendomligt, att vi
skola bli så förtjusta att få se en typ
skapad. Det känns som om man övervore ett
underverk. En vanlig f. d. snickarmästare
har fått liv genom konsten och erhållit det
unikas värde. Bara den ton av häpen för-

I I 2

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1934/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free