Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
och trevlige fadern är stor. Antitesen Paris
1932 och Paris 1910 roade både då det gällde
dräkter och livsuppfattning. Det var en
lyckad idé att man fick se fru Inga Tidblad
spela den stadgade unga flickan och även
hennes lättfärdiga mamma: Av detta trick
gjorde hon något synnerligen lustigt och nästan
rörande. Det blev mer än ett konststycke.
Hon gav det bästa av den unga moderna
flickan, modet att ta sitt öde i egna händer,
vitalitet och allvar i förening. Fulländad var
också Olof Winnerstrands Rochenoire.
Te-mistokles bjöd tio talenter för konsten att
glömma, då någon ville lära honom konsten
att minnas för en talent. Monsieur behövde
ej betala något, konsten att glömma
kunde han av sig själv. Som en boulevardier
från den forntid då sådana funnos och med
den krävande och enda uppgiften att förföra
— för att använda ett stort ord — en mängd
damer under dygnets alla timmar, var herr
Carl Barcklind som Chastel »alle
Penger-ne værd».
Hela det lilla skådespelet var en typ av
äkta fransk psykologi och kvickhet — trots
att det var skrivet av en ung nu levande
fransman.
Våren 1929 gavs på Dramatiska teatern i
Stockholm skådespelet Siegfried av Jean
Gi-raudoux. Det var ett förkonstlat stycke,
tillgjort på ett för mig ovanligt stötande vis.
Med någon skepsis gick jag därför till
teatern för att se samme författares Amfitryon
38, som på hösten 1929 blev en mycket stor
succé i Paris.
Titeln är litet självhumoristisk. Ämnet har
i alla tider på grund av sin oanständighet
livligt intresserat både författare och publik.
Den romerske skådespelsförfattaren Plautus,
som ofta i sina stycken begagnade -sig av
förväxlingsmotivet, skrev omkring år 200 f.
Kr. säkerligen sin Amphitryon gående
tillbaka på grekiska pjäser med samma ämne.
Redan under tider då Jupiter var obetvivlad
gudars och halvgudars fader har hans
äventyr med Alkmene roat publiken.
Under renässansen, då man nästan trodde
på Jupiter igen, blev ämnet omtyckt. Och
sedan ha vi Moliéres Amphitryon, som
kanske är det mest kända av skådespelen med
detta namn och hade sin premiär på Palais
Royalteatern i Paris den 2 januari 1668.
Fjorton dagar senare uppfördes den för
majestätet själv. Ludvig XIV hade stora skäl
Fot, Almberg & Preinitz
Inga Tid b l ad s o m Madame
Rochenoire i Damen i vitt.
att se stycket, ty det var honom det då
främst gällde, när man fick se guden lägra
sin värds gemål. Det hände, att le roi soleil
själv ville speciellt bestråla någon skön
värdinna, och han hörde säkert med gillande,
när man kom till slutet av stycket, den ofta
citerade satsen:
Un partage avec Jupiter
n’a rien du tout, qui déshonore.
och begrep säkert hänvisningen på lämplig
frikostighet mot maken med orden
Le seigneur Jupiter
sait dorer la piluJe.
II9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
