Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Han höll kanske Moliére räkning för att
pjäsens sista ord voro en uppmaning till
diskretion :
Et que chacun chez soi doucement se retire.
Sur telles affaires toujours
le meilleur est de rien dire.
Förmodligen har den vackra maningen följts,
så att om en monark hugnat och hedrat
någon undersåtes maka genom att dela hennes
läger, allmänheten även i fall den visste om
saken aldrig yttrat ett knyst om det hela.
Giraudoux har emellertid tyckt, att det
blivit så många pjäser om ämnet Amfitryon,
att han till sin titel fogat siffran 38.
Vad vet man med säkerhet om fallet
Amfitryon? Jo, att Jupiter under den store
krigaren Amfitryons vistelse vid hären givit
sig själv hans gestalt och i denna form ägt
Alkmene. Hon födde sedan tvillingar, först
Herkules, Jupiters son, och så, enligt dåtida
gynekologisk uppfattning naturligt, Ifikles,
en natt senare född och som var Amfitryons
son. Det har talats mycket andäktigt och
skämtsamt om denna heliga och underliga
händelse. Rabelais ansåg, att Jupiter behövt
fyrtioåtta timmars intim samvaro med
Alkmene för att kunna skapa halvguden
Herkules, men detta får man betrakta såsom
hörande till de lösa gissningarnas område.
Att en gud ingripit, då stora män med
gudomliga krafter skulle födas, vet man.
Guden gjorde detta dels i mänsklig gestalt, dels
som svan, guldregn eller duva, det känner
man från många och de mest olikartade
religioner. Faraos son var i regel född av en
gud, som dock hade samma finkänslighet som
Jupiter hade vid det tillfälle som här
behandlas, nämligen att alltid vara alldeles lik
makans egen Farao.
I Giraudoux’ pjäs har det subtila franska
resonerandet tagits upp och utspunnits i
oändlighet, ibland med stor fyndighet och
kvickhet, ibland med den lust för det
tillgjorda och konstlade, som är en sida av franskt
väsen. »Le factice», det konstlade, älskas i
Frankrike av mången. Kanske är det ej få
som instämma i Baudelaires ord. Han sade
sig föredraga det i vitt och rött sminkade
ansiktet framför den naturliga friska hyn.
Med skolastiskt hårstråklyvande utvecklas
frågan: begick Alkmene äktenskapsbrott ?
Anade hon något? Och slutligen ryggar
Giraudoux ej tillbaka för hypotesen, att hon
hade en viss förtjänst i sin äktenskapliga tro-
het. Och även hans Jupiter är i detta fall
så manligt ologisk, att han både gillar och
ogillar henne för denna trohet, och paret
Jupiter—Alkmene skiljes åt sedan Jupiter gett
henne en kyss så grundlig, att den för
Alkmene blev en erotisk upplevelse av allra
högsta art. Jupiter säger i slutorden, något
pikerad över att han, ehuru han delat
Alk-menes bädd, i alla fall icke blev famnad för
sin egen skull, följande subtila tvetydigheter
om det äkta paret Alkmene och Amfitryon:
»Detta par, vid vilket äktenskapsbrottet
aldrig snuddat eller skall snudda och som aldrig
skall få känna den illegitima kyssens
välsmak. »
»Trève de paroles», vapenvila på ord,
till-ropar Merkurius och med stort skäl
Alkmene, ur vilkens den här gången alldeles
särskilt förtjusande mun ett ordflöde utan like
forsade. Det var svårt att följa med de
verkliga kvickheter och de mest hidösa monstra
av krystade vändningar, som sprutade över
åhörarna, bland vilka det säkert funnos
åtskilliga som blevo lika förbluffade som jag.
Då man noga läser detta stycke, som av
verkliga kännare på fransk dramatisk litteratur
förklarats vara det främsta under de
senare decennierna, finner man, förefaller det
mig, att det märkvärdigt nog vinner på att
läsas. Det är ytterligt sällan fallet med
riktiga teaterstycken. Översättningen är gjord
av Hjalmar Gullberg och Elsa Thulin.
Skulle någon anmärkning förekomma på något i
hastigheten uppfångat ord, kan herr Gullberg
skylla på fru Thulin och fru Thulin på herr
Gullberg.
I en synnerligen stilfull och mycket vacker
uppsättning av Olof Molander och
Sven-Erik Skawonius uppfördes stycket på
Dramatiska teatern. I iscensättning liksom i
dräkter — av Marja — visades en
fantasifullhet och smak, som icke så ofta förekommer.
Jupiter som Amfitryon—Lars Hanson och
Amfitryon som Lars Hanson voro kanske
nästan väl lika varandra. Borde det inte ha
strålat litet mera om Jupiter, både fysiskt
och psykiskt, än om den rättframme
krigsbussen. Men han hade varit så illmarig,
guden, att han lagt sig till med den
Hansonska rösttimbren. Då den rätte Amfitryon
kommer, har Alkmene—fru Karin Molander
fattat misstankar, tror att han är Jupiter,
och låter honom i ett mörkrum — kanske
använt för exponering — äga den kanske mer
än lovligt till demimondän utvecklade Leda,
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
