- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiotredje årgången. 1934 /
125

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms teatrar

Fot: Almberg àf Preinitz.

Gösta Ekman som Ha m let.

bönkammaren, något av det vackraste i hela
skådespelet.

Man hade med skäl undrat, hur Ofelia
skulle spelas av Tutta Berntzen. Att hon
skulle se förvånad ut över världens ondska,
det visste man. Men hon hade hela tiden,
mest i vansinnighetsscenen, en naturlighet
och ett rörande fågelpip, som föreföll äkta.
Här lurar annars det största fel som finnes i
liv och konst, nämligen tillgjordhet en.
Kanske var hon litet väl somnambul, men kanske
just det är det rätta. Det har skrivits
ofantligt mycket om hur Ofelia egentligen är, och
man har frågat sig, om det har varit något
väsentligt mellan henne och prinsen. Den
skandalen blir aldrig uppklarad.

Horatio—herr Björne hade ett vackert
drag av vederhäftighet och renhet. Han var
som en riktig vän bör vara, och det
behövdes i hovsällskapet.

Vad uppsättningen angår, minde den i torr
ledsamhet i första scenen om tävlingen till
Norrmalms ombyggande. Höga grå
parallell-epipeder fyllde scenen. Om de voro ett uttryck
för livets ödsliga intighet, voro de i så fall
riktiga. Jag hade befarat ännu flera trappor.

Men i ett skådespel där ordet till den grad är
det väsentliga, träder regikonsten i
bakgrunden. Snart kommer väl dock den tid, då man
får ha litet fantasi och skönhet också i
scenbilder. Uppträdet med spöket var emellertid
ypperligt anordnat, och det försvann på ett
sätt, som var illusoriskt. Kan det vara fullt
teatervetenskapligt med en dylik illusion? Jag
hade befarat, att Hamlets fader skulle
promenera ned ibland publiken.

Allt som allt har Stockholm stora skäl till
tacksamhet för att Gösta Ekman låtit oss få
se den största av alla roller. Vid utgåendet
hörde jag en konkurrentteaterdirektör viska:
»Det här var storartat.»

Ingen pjäs har under hösten gått så många
gånger som Rose Frankens Vi Hallams på
Blancheteatern. Den spelades under mer än
tre månader. Den amerikanska
författarinnan har visat oss en amerikansk miljö, men
händelsen kunde utspelas nästan i vilket
europeiskt land som helst. Det är i alla fall
något trevligt med att man slipper det vid
filmen och även i vissa teaterpjäser
förekommande förfarandet, att miljön med avsikt gö-

125

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1934/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free