Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - »L’Honneste Amitié». En studie kring några svenska kärleksbrev från stormaktstiden. Av Nils Sylvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Sy Ivan
Uggla, som en tid uppehållit sig i
huvudstaden och därunder kommit i beröring
med hovet, dess skick och seder, blivit
»full med nya upplänska höfligheter och
ceremonier». »Hon hafver här hos
fruentimbret mycket beklagat sig», tillfogar
han, att hon så hastigt måste quittera
denna orten och att hon måste till
Västergiöt-land, där ingen courtesie vankar.» Man
skulle gärna ha velat veta en smula mera
än vad Ekeblad meddelar om dessa »nya
upplänska höfligheter och ceremonier»,
deras härstamning och karaktär, eftersom
de till den grad synas ha intagit den
ärbara västgötafruns hela hjärta. Med den
kännedom man har om drottning
Kristinas förbindelser med de preciösa
salongerna och deras mondäna värld i Paris,
ligger det emellertid nära till hands att
misstänka någon form av preciöst galanteri.
Att misstanken ej är utan fog framgår
utav en satirisk dikt »Friaretankar»,
författad av en »Oförtruten Swännewän»
och av Castrén i »Stormaktstidens
diktning» daterad till 1650-talet. Den
anonyme poeten gycklar därstädes med denna
»alamodiska» courtoisie, men framhåller
samtidigt, att den som ej följer det
ny-modiga umgängesskicket från den
franska metropolen anses hava »platt intet af
manere».
Det är mycket förklarligt, att det
preciösa galanteriet med sin höviska politesse
och sin devota kvinnokult skulle fascinera
de svenska adelsjungfrurna och
adelsma-tronorna på ett helt annat sätt än den
gamla tidens visserligen krumbuktande
men på samma gång klumpigt trohjärtade
kruserlighet, ty den preciösa konventionen
föreskrev ett långt mera underdånigt och
finkänsligt uppträdande gentemot
kvinnan, än vad de gammaldags
artighetsceremonierna någonsin kunde åstadkomma.
Den preciösa salongskulturen är
närmast att betrakta som en galliserad form
av renässansens italienska hovkultur. Men
på samma gång som preciositeten har en
omisskännelig fransk karaktär växer den
som andlig rörelse till stor del fram ur
rent inhemska förutsättningar, i det att
den som bärare av en förfinad, ridderlig
och moralisk idealism betecknar
reaktionen gentemot det kulturella och sedliga
förfall, i vilket den franska aristokratien
hamnat efter hugenottfejdernas vilda
våldsorgier. De ädlingar, som från
höviska riddarlekar och tornérspel drogo ut i
den inbördeskamp, som blev följden av
det parisiska blodsbröllopet, återvände
från religionskrigens slaktarfester som en
samling simpla legosoldater, vilka drevo
omkring på krogar och jungfruhus och
läto dagen förflyta under slagsmål, dobbel
och dryckjom, då och då kryddat med ett
handfast galant äventyr. Att göra denna
råa och rustika junkertyp salongfähig
var det mål, till vilket preciositeten
strävade. Den preciösa salongen blev
bildningsskolan för denna nya
sociabilitets-kultur, som mot mitten av 1600-talet
erhöll sitt mest förfinade och fulländade
uttryck i den krets av konverserande
damer, spirituella kavaljerer och galanta
al-kovpoeter, som samlades kring
markisinnan Arthénice i hennes blå kammare i
Hotel de Rambouillet.
Det var framför allt ett ämne som
sysselsatte denna mondäna värld och som
gjordes till föremål för oändliga
diskussioner, fyllda av subtila funderingar och
kasuistiska spetsfundigheter, nämligen
kärleken, vars väsen man sökte pejla med
ali möjlig intellektuell virtuositet. Men
den kärlek, man penetrerade, var mera en
»amour de tete» än en »amour de cceur»,
denna kärlek som Honoré d’Urfé med så
skira färger målat i sin stora herderoman
»Astrée» under namn av »1’honneste
ami-tié», blomman av den preciösa courtoisien.
Man har i allmänhet ansett denna galanta
erotik, som den höviske kavaljeren från
Le Forez framställt i sin prosapastoral,
130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
