- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiotredje årgången. 1934 /
168

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ivar H a r r i e

tar halvhjärtat en chans att börja om från
början på Sumatra. Barndomsvännerna
mötas på ett ställe där man byter tåg, Nässjö
eller Alvesta eller Mjölby. De ha en
timmes tid på sig att fördriva tillsamman. Men
tåg efter tåg får gå ifrån dem. De öppna sig
för ett enda dygn, få kraft att ta och ge en
enda natt på hotellet i Nässjö eller Alvesta
eller Mjölby. Och sen åka de vidare åt var
sitt håll och sen var det inte mer. Walter
Ljungquist har lagt an på att låta de två
markera så mycket som möjligt av
illusionsfrihet och cynism i tal och åthävor; detta är
till en del temperament, men till en del
också recept, och har gett till resultat en del
naiviteter, särskilt i dialogen. Icke desto mindre
blir stämningen kring situationen snarast en
elegisk och försommarljuv lyrism som
kommer ganska nära gränsen till det gråtmilda.
Käckare kolorit har motsvarande episod i
den lilla roman av Georg Kåhre som av den
Bonnierska prisnämnden jämställdes med
Walter Lj ungquists novell. Där äro också
karaktärerna starkare byggda och visa sig i
det avgörande ögonblicket kunna motstå
påfrestningen, trycket inifrån av
hängivelsedriften. F. d. studenten och rödgardisten Jan Peter
Andersson flydde en gång ur sin miljö och slog
sönder sin individualitet, men endast för att
präglas om — denna gång outplånligt — till
ingenjör Peter Androsoff, menig i
Sovjetunionens fackfolksarmé och fredlös i
hemlandet. Direktörsdottern som han möter vid ett
affärsbesök hemma på Åland har med lugn
energi levat sig in i sin roll som värdinna i
faderns hus och fästmö till en
litteraturhistorisk magister av traditionell pedanttyp. Hans
längtan att ge sig hän åt hembygdens
moderlighet möter hennes våg av begär att ge
sig hän åt äventyret. Men det kommer icke
till någon förening: mitt i sommarnattens och
seglatsens och månskenets berusning vill ändå
ingendera ge upp sin identitet — och därmed
är det bestämt att de förbli oåtkomliga för
varandra och följa var sin bana ut i var sin
tomhet. Deras gemensamma hemlighet var
ett okänt skär med ett bestånd av
kungsängsliljor. Sådana förtrollade ängar få livets
vikingar göra bekantskap med endast i
flyktiga strandhugg. Det bästa i Georg Kåhres
roman är att där finns återljud av en känd
trotsig ton i den klassiska svenska dikten:
Från land vi vädje
till havet väl.
Men livets glädje —•
farväl, farväl!

Havsvinden anger tonen och stämningen
även hos Dagmar Edqvist; men i hennes
bok spelar den ogenerat i dur, som en
välkomnande uvertyr till livets glädje.
Författarinnans egenart består till icke oväsentlig
del i att hon är ohjälpligt väl hemmastadd i
livet — just detta livet med allt som där
finns att se och höra och känna och ta i och
tagas av, arbetslivet och livsäventyret där det
är en fröjd att klara sig med hjälp av sina
sunda fem. Ett sådant berättaretemperament
har sina egna faror och vanskligheter: de
anges av att Dagmar Edqvists nya roman
har kunnat annonseras som »alla damers
önskebok». Reklamglosan innebär en
synnerligen orättvis deklassering. »Rymlingen fast»
är en roman med ambition — kanske t. o. m.
lite för påtaglig ambition. Margareta
Bram-stedt, herrgårdsfröken som rymmer till sjöss
och blir förestånderska på s/s Aramis av
Göteborg, hör också till dem som reagera på
vanetillvaron med flyktimpulser; berättelsen
vill visa hur flykten hejdas, hur Margareta
tvingas att hålla stånd inför livets
elementära realiteter och hos sig arbeta upp en ny
karaktär som orkar med att bemästra dem.
Emellertid har det inte lyckats att genomföra
denna plan riktigt övertygande. Margareta
är redan från början så duktig, modig och
lojal, så väl rustad och käckt beredd att ta
itu med yttervärldens krav och problemer, att
hon aldrig någonsin kan ha hört till
rymlingarnas skara: ingen affekt är henne mer
främmande än paniken, och ångestfull
introspektion har hon helt enkelt aldrig haft tid
till. När Margareta rymmer till sjöss,
skeidet av hämmat verksamhetsbegär och icke av
hämmat hängivelsebehov; när detta behov
vaknar, i förhållandet till kapten Ebbeson,
tar det lugnt och rättframt ut sin rätt — det
är inte karaktärernas byggnad, utan sakliga
hänsyn av praktisk art, som vålla besvärliga
situationer. Det enda orosmoment i
Margaretas liv som bör ha trängt ner i de farliga
djupen, är pubertetsepisoden med krigsbarnet
Wolf — en fint och fast gjord novell i
romanen, som dock i fortsättningen knappast
kommer att spela den väntade rollen. Å andra
sidan är det Dagmar Edqvists styrka just att
hon åskådligt och övertygande kan skildra
hur livets problematik gestaltar sig för
harmoniska och livsdugliga människor. Därmed
har hon inte gjort det lättare för sig; det är
en svår konst att göra romanpersoner
trevliga, och hon behärskar den. Man kan um-

168

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1934/0192.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free