- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiotredje årgången. 1934 /
171

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Svenska romaner och noveller

tillämpar inga andra — men förespeglar icke
heller några andra.

Intellektuell behärskning är signaturen
också hos en av årets märkliga debutanter,
Harald Beijer. Han hör avgjort till den stränga
stilens folk ; men hans stil har en helt annan
struktur än hos Olle Hedberg. Vad han tar
fasta på är den nakna logiken,
konsekvensernas tvång. Det är betecknande att han
förlagt sin berättelse till det förflutna, med en
ytterst allmänt hållen historisk kostymering
och en ytterst knapp miljöteckning.
Konstgreppet är verkningsfullt, och säkert
genomfört; men framför allt tjänar det ett bestämt
syfte. För Harald Beijer kommer det an på
de enkelt och stort linjerade sammanhang som
synas bäst på avstånd. De skulle skymmas
undan av den naturalistiska teknikens
materialanhopningar ; och i en samtidsskildring
skulle den abstrakta, nästan skeletterade
berättelseform som författaren valt verka
osannolik. I den värld som här skildras finns inte
plats för nycker eller överraskningar: där
händer ingenting som det faller sig. I
samma stund vapensmeden svek sitt löfte till sin
döde gesäll att ta hans son i lära ■— av
praktiska skäl som läsaren lätt kan förstå — var
det oåterkalleligt givet att pojken en gång
skulle bli massmördaren Lambert, sådana
som människorna och samhället nu en gång
för alla äro beskaffade. Detta blir genom
berättelsen ordine geometrico demonstratum.
Lambert måste förfalla, som hemmagående och
infamt påpassat enda barn och med mästers
löftesbrott som bekväm och upplyftande
förevändning för sin arbetsolust. När hans
förfall nått ett visst stadium, måste det bli
otrevligt kännbart för samhället, som en smittsam
sjukdom; och samhället gör sig kvitt den
sjuka lemmen för oöverskådlig tid genom en
fängelsedom i överkant för. ett brott som han
händelsevis inte begått. Under inspärrningens
tryck söndersmulas de sista resterna av hans
trasiga och anfrätta karaktär, och ett nytt
jag bygges upp, med alla resurser och
tendenser ensriktade på rymningens problem.
Han löser problemet och blir fri: lösningen
kräver en mans liv — att offret blir den
mänskligaste och vettigaste av
fängelsepersonalen, blir också strängt logiskt motiverat.
Men nästa problem — att infogas i den
mänskliga gemenskapen som ny person, utan
samband med det förflutna — är logiskt
olösligt : vid en given tidpunkt kommer identi-

0 11 e Hedberg-

fikationen, och mot dess konsekvenser kan
Lambert säkra sig endast genom nya mord.
Han bringas visserligen till att överge
mördandet som lustbetonad yrkesutövning —
fastän det inbringar anseende och försörjning:
det är dock inte vad han är skapt till. Ännu
en gång söker han sig hem till
gemenskapen : men först måste han ta vägen om
födelsestaden, göra upp sin räkning med folket
där. Och där har orättvisans hjul rullat
vidare : det ringa övergreppet mot Lambert har i
tidens fullbordan fört till ett klart justitiemord
på hans moder. Katastrofen blir oundviklig:
Lambert försvinner för alltid efter att ha
stuckit staden i brand. Han blev vad den
fördruckne fängelseprästen kallat en Guds
ogärningsman. Benämningen röjer det patos som
Harald Beijer naturligt och av nödvändighet har
översatt till logik. I Lamberts öde och
gärning uppenbarar sig en nitälskande Gud —
principen för den rättvisa, som skall ha sin
gång, även om världen förgås därvid.

Harald Beijer är moralist utan att tala om
det: le sens moral innebor hos honom i själva
händelsesammanhanget. Marika
Stjernstedt är mindre återhållsam: hon har aldrig
varit rädd för att agitera, och i hennes nya
roman är tendensen så öppet uttalad att så
gott som alla anmälare upptäckt den.
Personerna och händelserna i boken äro tänkta
och med sträng konsekvens genomförda som
illustrationer till en tes: och tesen blir till—

171

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1934/0195.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free