- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiotredje årgången. 1934 /
196

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Lot. Av Albert Henning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

A I ber t Henning

som om förkroppsligad invid sin sida

han såg den vekhet, själv han innerst bar.

Hans svaghet ali vart honom uppenbar,

och, varse faran av att längre bida,

han grep sin stav, till smärtsamt uppbrott snar.

Ut flög hans blick kring aftondunkel jord,

och i hans hjärta ljödo Herrens ord:

I denna natt skall straffet uppenbaras,

drag bort från Sodom, dit min vrede kom,

glöm det som varit, se dig icke om,

att intet ont då må dig vederfaras!

Så drog från Soar Lot och allt hans hus.
Ren natten fallit, ingen stjärnas ljus
belyste vägen; tystnaden ej stördes
av fåfängt tal, blott djurens klockor hördes.
Det tysta tåget skred i natten fram,
och djurens tramp drev upp ett moln av damm.
Orörlig luften över slätten glödde.
Lot tankfull gick, och ljuden av hans stav
dovt mätte vägen, mörk som mot en grav.
Tungt på hans arm hans hustru trött sig stödde,
men mannens lugn ej hugnad henne gav.

Och natten rann, och blodig gryning steg.
I olycksdiger stillhet rymden teg,
då plötsligt moln av sand begynte välva
från öknen in i stormomvirvlad färd,
och själva marken började att skälva.
Med ens vart natt, och ökenhundar tjöto,
men fjärran eldsken mörkret genombröto,
och rymden klövs av ljungeldsblåa svärd,
som hördes fräsande och tungt sig borra
i tamariskerna, de ökentorra,
tills de som facklor lyste vredens värld. —
Nu slogs av Herren Sodom och Gomorra.

Men dagen sakta återtog sin glans.
Då märkte Lot, löst ur sin ångst för faran,
att ej hans hustru vid hans sida fanns;
hon syntes ej, hon var ej med i skaran.
I namnlös smärta isades hans blod,
men ej han såg, hur hon förstenad stod
med sina armar emot Sodom sträckta,
av saltmängt stoft och sand och aska täckta.

i196

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1934/0224.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free