Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman G Lim stedt
ter bjuda på en alltför menlös efterklang av
äldre opéra-comique. Bizet skulle här ibland
också kunna förväxlas med Gounod. Att
musiken i sin helhet är av större lyriskt än
dramatiskt värde, beror väsentligt på den av
Louis Gallet författade libretton som för
övrigt har sitt uppslag gemensamt med en
episod i Mussets ungdomsdikt »Namouna». Hon
är förvisso rörande, slavinnan Djamileh, men
i en alltför stillastående handling framställas
hennes till sist med framgång krönta
bemödanden att vinna sin härskare Hassans
hjärta.
Redan efter urpremiären — 1872, på
Opéra-comique i Paris — klagades det på
att framförandet, med ali etnografisk äkthet
hos den spansk-moriska utstyrseln, »saknade
själ». Även efter Stockholmsreprisen förnams
nu kritik, som ansåg att regi (Ragnar
Hyltén-Cavallius) och dekorativ inramning hade
en dryg andel i att föreställningen gjorde ett
så pass matt intryck. Även om den djupaste
orsaken till bristande framgång ligger hos
verket självt, måste sägas att den
nykomponerade interiören tedde sig rätt billigt
orientalisk och att det mer palatslika gemak som
visades för ett tiotal år sedan var mer
ändamålsenligt för ett rum som är avsett ej blott
för kärleksduetter, utan också för balettens
uppträdande.
Hassan älskar ingen kvinna, endast
kärleken; han säger — i enlighet med Musset
— sitt hjärta vara kallt och dött för
längesen. Hans sång motsäger dock detta
påstående och gjorde det särskilt nu, när Jussi
Björling lånade honom sin fräscha tenor. I
titelpartiet hade Brita Ewert ej någon av
de dramatiskt blodfulla uppgifter som
tidigare visat sig bäst passa henne, men med
mjukhet framställde hon, sceniskt och
vokalt, sin undergivet älskande slavinna, och
apparitionen gjorde det trovärdigt att hon i
danserskans dräkt också kunde förväxlas med
denna. Helt otacksam är Splendianos roll, en
relikt från förlegad komisk opera, som Folke
Cembræus fått på sin lott.
Här må inskjutas ett omnämnande av den
på Operan i november givna föreställningen
av Flickan från Arles, vartill Bizet
komponerat uvertyr, mellanaktsmusik, några körer
och ett ställvis förekommande
ackompagne-mang till taldialogen. Musiken lever ju
sedan länge sitt självständiga liv, i form av
orkestersviter. Naturligtvis har det sitt intresse
att höra den i det sammanhang’ som ur-
sprungligen inspirerat komponisten. Utanför
Frankrikes gränser måste »Flickan från
Arles» dock främst betyda dessa oberoende av
Daudet existerande konsertnummer. Bizet på
scenen — det är och förblir hans närmast
efter »Djamileh» och »Flickan från Arles»
komponerade sista verk, »Carmen», där en
dramatiskt stark text fullt frigjorde hans geni.
Samtidigt med »Djamileh» gavs en
verklig premiär, baletten Förtrollade butiken, vars
från Rossini hämtade musik arrangerats av
Ottorino Respighi. Man vet att Rossini
under senare hälften av sitt liv, sålunda under
ett fyrtiotal år, helt upphörde att komponera
för operascenen och att efter »Wilhelm
Tell» endast några hans andliga verk
kommo till framförande. I biografier har
emellertid omtalats tillvaron av ett ansenligt antal
till större delen opublicerade pianostycken,
likaledes skrivna efter operakomponistens
abdikation, och det är huvudsakligen dessa som
Respighi, förut även känd genom utsökta
bearbetningar av ännu äldre italiensk musik,
nu använt. Enligt uppgifter som framkommo
i samband med den av Dhiagileffs balett
givna urpremiären i London 1919 äga
originalstyckena kuriösa titlar, ofta nog
vittnande om maëstrons kulinariska intressen
och skämtlynne. Här några exempel: »Fyra
hors-d’æuvres: Rädisor, Ansjovis, Gurkor
och Smör; temata med variationer»,
»Torkade fikon», »Klockan har slagit 12,
godnatt madame», »Astmatisk studie» etc.
Sådana musikaliska gaffelbitar ingingo i
väl-fägnaden vid de guterade luncher som
Rossini anordnade i sin Parisbostad.
»Anti-dansante», såsom en vals kallades,
är inte alis karaktären hos dessa behagligt
och spirituellt klingande bagateller, vilkas
rytmer tvärtom utmärkt lämpat sig för
koreo-grafiskt återgivande. Egentligen känner man
här sällan igen »Barberarens» och »Wilhelm
Tells» komponist; stilen är internationell,
mer salongselegant fransk och tysk än
italiensk. I harmonik och modulationer visar sig
Rossini avsevärt modernare än i sina
operor. Emellanåt kan åhöraren erinras om att
han överlevde den romantiska pianomusikens
största mästare, den Schumann som
komponerat »Carnaval» samt Chopin, om vilken en
Nocturne ej så litet påminner. Med en
burlesk humor, som särskilt i sitt
instrumenterade skick tyckes föregripa Stravinsky, roar
det Allegretto grottesco vartill dansas cancan.
Men italiensk är den virvlande tarantelian,
208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
