Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Operans spelar
slag, även om också den råkat bli i längsta
laget. Egna tillägg av textförfattarna äro den
på scenen visade autodafén och hela den till
Fontainebleau förlagda första akt som
förekommer i operans ursprungliga, längre
version; åtminstone för en genomsnittlig svensk
publik, som av Schillers pjäs knappast torde
ha sig mycket mer bekant än det bevingade
ordet om de tilländagångna »schönen Tage
in Aranjuez», blir det kanske ett välkommet
förtydligande av handlingen att bevittna det
första sammanträffandet mellan infanten och
den franska prinsessan. Med sin användning
av sådant Schillerstoff är det dock
huvudsakligen utanverk som operan har gemensamt
med dramat, vars politiserande idéinnehåll,
främst förkunnelsen av tankefriheten, ej
heller skulle vara åtkomligt för musikaliskt
återgivande. Mycket kan det överhuvud ej bli
kvar av Schiller hos en »Don Carlos» som
sjunges i stället för att deklameras i
diktarens egen, retoriskt brusande, i sig själv
musikaliska språkform.
För att bli enhetligt bör ett verk skapas
»quasi d’un fiato» Iår Verdi själv ha suckat
under komponerandet av den vidlyftiga
texten till »Don Carlos». Förnimmelsen av ett
sådant skapande »liksom i ett andetag» ger ej
heller detta verk, som tillhör de mellan
»Tra-viata» och »Aida» tillkomna övergångsverk
där han ofta kämpar efter en ny stil. Med
ali den särskilt i orkesterbehandling
framträdande, mer förfinade och rikare faktur, som
i jämförelse med »Trubaduren» —
»Rigoletto» — »Traviata» utmärker »Don Carlos»,
saknas där alltför ofta den ingivelsens eld
som aldrig kan frånkännas den nämnda
trefalden av operor. Riktigt uppfriskande efter
en del matta nummer verkar ett sådant
återfall i förkättrad trivialitet som det som höres
i Carlos’ och Posas vänskapsduett, ett av
trumpeter beledsagat C-durallegro, som i
fortsättningen dock blir ett med finess använt
erinringsmotiv. Särskilt i de stora
paradscenerna kan annars denna musik få en
eklektisk anstrykning av Meyerbeer.
Men »Don Carlos» står som sagt också på
gränsen mellan två stilskeden. Såsom
Verdi-dokument intresserar partituret flerstädes
genom en friare formgivning och en såväl
kortfattat arios som rent deklamatorisk sång,
som förebådar »Otello» och i någon mån
förklarar den på sin tid framställda
beskyllningen för wagnerism. I några scener har denna
redan i ett par tidigare verk märkbara sti-
D o n Carlos. Joel Berglund
som Filip II.
listiska nyorientering förenats med en
musikdramatisk inspiration av utomordentlig
verkan. Främst gäller detta den ödsligt
gripande monolog, vari den kunglige despoten
blottar sig som en innerst olycklig människa,
samt den därpå följande duetten mellan
honom och storinkvisitorn, en seen vars dystert
imposanta orkesterspråk förbereder Filips
slutreplik: »Så måste konungen sig alltid
böja för kyrkan!» Andra mer nämnvärda
partier äro den efter sistnämnda duett följande
kvartetten, scenen mellan kungen och Posa,
med den förres artigt-hotfullt uttalade
varning för inkvisitionen, och prinsessan Ebolis
ångerfullt kantabla »O mia Regina». Ej
heller må glömmas de patetiskt burna, korta
orkesterförspelen som skulle kunna förbereda
stämningen också vid framföranden av
originaldramat.
Verdi själv lät efter fullbordandet av
»Aida» framföra och utge den ursprungligen
av fem akter bestående »Don Carlos» i en
förkortad avfattning, som bl. a. utelämnar
den redan omtalade prologartade första
akten. Harald André hade nu i sin egen
scenbearbetning återgått till den första versionen,
så till vida att ej blott denna prolog, utan
2 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
