Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman G Lim stedt
Don Cai-los. Brita.Hertzberg
som drottning Elisabeth.
även det av Verdi strukna
balettdivertisse-manget återupptagits. Det senare betecknade
ej någon vinning för föreställningen, ty dels
är musiken här av det mest opersonligt
banala slag, dels bröt sig den för det stela
spanska hovets parkfest utarbetade
koreografien alldeles ur ramen; här var inte
orientaliskt lasciv nakendans på sin plats. Något
sacrilegium var väl ej den företagna
tre-eller noga räknat fyrdelningen av andra
aktens final, men musikaliskt enhetlig
förutsätter denna seen också rummets enhet, med en
för »stor opera» typisk hopning av effekter.
Den åsyftade massfinalen blev det ej nu, och
sammanhanget blev oklart, när man i
stället för den föreskrivna enda, till platsen
framför kyrkan förlagda dekorationen fick skåda:
i :o »staden i röd morgonbelysning», med
jubelkörer av osynliga undersåtar, som högst
synliga skulle ha avvaktat majestätets
inträde, 2 :o »dödsdömda kättare på väg till
avrättningsplatsen», en i scenens bakgrund
bildmässigt framställd pantomim med
åtskilliga sköna kvinnliga martyrer, och 3 :o
»öppen gård i slottet» där Filip uppvaktas av
den flandriska deputationen.
Samma finals avslutning, då en tröstande
»röst från himlen» ljuder samtidigt med
kät-tarprocessionens makabra marschmusik,
användes emellertid fyndigt som slutvinjett för
hela den med ett något oklart slut försedda
operan. En vacker scenisk vision var denna
»slutapoteos» som från det nattliga
kättarbålets flammor övergår till ett förklarat
gryningsljus.
Den av Nils Grevillius dirigerade
föreställningen gav förnyat tillfälle att
konstatera Operans tillgång på välklingande
röster. Ädelt furstliga i operamässig potens
voro därjämte Einar Beyron och Brita
Hertzberg såsom det olyckliga kärleksparet,
Carlos — drottningen. Liksom dessa båda visade
Einar Larsons ståtlige markis en genom
tidigare uppgifter vunnen förtrogenhet med
Verdistilens sångliga fordringar. Det
dramatiskt mest givande partiet är kungens, och
med märgfull sångdeklamering och lapidar
plastik tecknade Joel Berglund dennes
inbundna, befallande, men i grunden osäkra
väsen — en ny rangprestation av denne
sjungande karaktärsskådespelare. Mer på det
teatraliska planet rör sig prinsessan Eboli,
som Gertrud Pålson-Wettergrens
teatertemperament gjorde så skön och spotsk och
passionerad som meningen var; det har, i
förbigående sagt, anmärkts att hennes sång
någon gång omotiverat påminde om »Carmen»,
men åtminstone i hennes »kanzon om slöjan»,
partiturets enda spanskt färgade nummer,
har Verdi själv verkligen anteciperat Bizet.
»Lyrisk komedi» kallas Richard Strauss’
senaste opera Arabella, vars premiär ägde
rum i slutet av december. I analogi med
franskt språkbruk kan i detta sammanhang
sättas likhetstecken mellan orden lyrisk och
musikalisk. Hugo von Hofmannsthal,
operakomponistens medhjälpare sedan gammalt,
som före sin bortgång hann fullborda
denna textbok, har sörjt för att denna också
innehåller verklig lyrik i litterär mening. Vid
läsningen erhålles emellertid ett övervägande
intryck av en språkligt förfinad
operettlibretto, mindre hybrid än den mellan patetiskt
drama, rococolustspel och fars pendlande
»Rosenkavaljeren», med vilken annars
beröringspunkter finnas. Även »Arabella» spelar i
Wien, dock ett hundratal år senare,
nämligen 1860.
Under Faschingstiden uppehåller sig där en
grevlig familj, vars finanser inte precis
förbättras genom familjefaderns passion för
212
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
