Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Operans spelår
kortspel. Föräldrarna kunna mer grunda sitt
ekonomiska hopp på att den av tillbedjare
kringsvärmade dottern Arabella skall göra
ett bra parti. Mindre sannolik är en annan
premiss för handlingen: det finns en yngre
dotter, Zdenka, som föräldrarna av
sparsam-hetsskäl låta uppträda ekiperad som pojke
— i denna variation ter sig
förklädnadsmotivet ännu mer konstruerat än i
»Rosenkavaljeren», vars unge man iför sig kvinnokläder
för att rädda sin dam ur en
komprometterande situation. Zdenka, som för övrigt var
huvudpersonen i Hofmannsthals »Lucidor»,
den till grund för operan liggande novellen,
älskar, mer eller mindre omedvetet, den unge
jägarofficeren Matteo som lika litet som
någon annan anar hennes rätta kön och i stället
dyrkar Arabella. I systerns namn skriver
Zdenka exalterade kärleksbrev till den
stackars löjtnanten som varken vet ut eller in,
då han vid alla sammanträffanden märker
Arabellas kallsinnighet.
Hon går blott och väntar på den rätte. Han,
en ung, rik, slavonisk lantjunkare och
björnjägare som heter Mandryka, kommer också i
mitten av första akten. De båda känna sig
ödesbestämda för varandra. Men i slutet av
den till en Fiakerbal (hyrkuskbal) förlagda
andra akten inträffar det i operetter
obligatoriska missförståndet som med kvasitragiska
komplikationer fördröjer upplösningen.
Zdenka hade nu gått så långt i sin
ställföreträdande mission att hon i ännu ett fingerat brev
lämnat Matteo nyckeln till ett rum som
uppges vara Arabellas. Mandryka, som osedd
bevittnat överlämnandet av det betydelsefulla
lilla föremålet, river naturligtvis upp himmel
och jord. Men Arabellas oskuld bevisas, när
Zdenka senare på natten uppenbarar sig i
negligé och bekänner ett rendez-vous med
Matteo, som i mörkret trott sig famna
systern. Avgjort odelikat är den omständlighet
varmed hela denna delikata affär ventileras,
innan sammanhanget blivit klart. Åskådarna
få vänta alltför länge på ögonblicket för den
självskrivna förlovningen. Eller rättare sagt
förlovningarna, ty den nu äntligen som
kvinna avslöjade Zdenka och Matteo ha också
funnit varandra.
Eftersom Richard Strauss är komponisten,
har musiken till denna libretto blivit
långtifrån operettliknande. Sådana valser som voro
anakronistiska i »Rosenkavaljeren» hade
varit tidsenliga i en till Johann Strauss-tidens
Wien lokaliserad handling. Vad som nu bju-
D o n Carlos. Einar B ey r on
som don Carlos.
des av den varan, inskränker sig till några
lama ansatser, liksom »Arabella» i det hela
äger föga av »Rosenkavaljerens» — trots ali
heterogenitet — musikaliska friskhet. Det
hjälper då ej att komponisten åter
mobiliserat sin tekniska virtuositet, sin vanliga
mo-tiviskt-koloristiskt textkommenterande
orkester. Över dennas ofta alltför
kalejdosko-piskt flyktiga spel av tonbilder föras
sångstämmorna i ett slags parlando, som
framkallar en helhetsverkan av ett visserligen ofta
sångbart men musikaliskt intresselöst pladder.
Partituret saknar dock ej en del äktlyriska
oaser, som också kunde kallas för russinen i
kakan. Dit hör den F-durkantilena i första
akten där Arabella yppar sin längtan efter
»den rätte» och som utvecklas till en
tillsammans med Zdenka sjungen klangskön
duett. Dit är också att räkna E-durandantet i
de båda älskandes duett i andra akten; dess
återkomst i operans slut ger poetiskt
skimmer åt det ögonblick, då Arabella enligt sed
i Mandrykas hemtrakt överräcker denne sin
utkorade ett glas vatten. »Nach einer
siid-slawischen Volksweise» — upplyser en
textnot om båda nu nämnda utsökt utarbetade
duetter. Det kunde framhållas ännu en del
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
