Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman G Lim stedt
Arabella. Einar Larson som
Man dry k a.
tilltalande, men melodiskt ej lika omedelbara
partier.
Någon mer tacksam uppgift för regissören
(André) har denna trots tids- och
ortsbestämning föga tids- och lokalfärgade opera
knappast varit. En oundvikligt trist bal blir
andra akten, vars miljö annars utmanar till
jämförelse med »Läderlappen». I främsta
rummet blev den av Herbert Sandberg ledda
föreställningen en framgång för Helga Görlin,
vilkens ljuvt besjälade, klangligt strålande
sång — där tillfälle gavs till sådan — och
okonstlat vinnande spel gav riklig ersättning
för vad som kunde saknas ifråga om en
baldrottnings koketta tyckmyckenhet. Einar
Larson hade den rätta granna typen för den hj
ärtekrossande skogsmagnaten, och grant
klingade också rösten, åtminstone under större delen
av föreställningen. Stella Andrewa, som
under våren med framgång sjungit »Traviata»
på italienska, agerade väl febrilt i styckets
byxroll och hade det besvärligt med det
svenska uttalet, men särskilt i den omtalade
duetten gavs övertygande prov på den av
henne framställda unge mannens vackra
sopran. Einar Beyrons stilfulla jägarofficer
och Emile Stiebels jovialiska, grevliga pappa
hade gemensamt en tydligt poängterande
textbehandling, vars mer allmänna förekomst
möjligen skulle ställt hela verket i en
något fördelaktigare dager. Bland återstående
roller skall för kuriositetens skull nämnas
den s. k. Fiakermilli, vilkens överdrivna
lustighet tog sig uttryck i jodlande koloratur;
den utfördes skickligt av Astrid Ohlson.
För en operascen behöver en
premiärmotgång, såsom nu med »Arabella», ej mer
märkbart förrycka verksamheten, såsom ofta
händer vid talscener. Det finns ju en stående
repertoar, och särskilt vid Stockholmsoperan
har genomförts ett system av
specialföreställningar som, för att citera ett uttalande av
1933 års teaterutredning, utgör en av den
nuvarande operachefens största insatser för
sin institution. Å andra sidan kan det hända,
att alla dessa på förhand fixerade
föreställningar hindra det önskvärda utnyttjandet av
en succés. Den första anledningen till att
Kurt Atterbergs Fanal åtminstone tills
vidare nedlades alltför snart efter sin för ett
svenskt verk exceptionellt lyckosamma
premiär i slutet av januari, var den manliga
hu-vudframställarens iråkade sjukdom; någon
undran väcker det dock att det åtminstone
efter den konstaterade premiärframgången ej
kunnat ordnas med någon dubblering av
partiet. Sedan voro operaalmanackans dagar till
stor del fulltecknade, bl. a. på grund av den
under Leo Blechs ledning givna
»Rings-cykeln. I skrivande stund må härmed vara nog
antytt därom att även en operasuccés
tydligen kan innebära ett problem.
»Fanal» (= upprorsfackla) är inte blott en
osvensk, men också föga adekvat titel på den
av två österrikare, Oscar Ritter och J. M.
Welleminsky, författade libretton. Det
åsyftade bondeupproret, som rasade i
Rhentrakterna 1525, står vid ridåns uppgång snarare
inför sitt sista uppflammande än inför ett av
titeln antytt utbrott. I operaprogrammets
textredogörelse, som signerats av
komponisten, läses att den fanal som gav de förtryckta
bönderna signalen till deras resning var
Luthers lära om andens frihet. I denna opera
synes dock endast köttets frihet intressera
dem. Till det vilda dryckeslaget, varmed
segern över hertigens trupper firas, infinner
sig en ung man för vilken till och med dessa
råa sällar och deras kvinnor rygga tillbaka:
det är Martin Skarp, bödelns son, vilkens
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
