Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Operans spelår
över bödelsyrkets förbannelse, hans
slummersång i andra akten, Rosamunds första sång
(»I rosengård fjärran från världens larm»)
och bödelsänkans folkvisetonande
dödsbetraktelser. Strofiskt balladmässig är
upprorsledarens Allegro pesante (»Ja, bonden är en mäktig
man»), en folkligt humoristisk visa trallas
(först visslas) av den vakande landsknekten
i första aktens slut; etcetera. Av likartat
enkel struktur äro också korsatserna.
Ledmotivsteknik i wagnersk mening har väl ej
använts, men i rätt stor utsträckning
förekomma erinringsmotiv, i form av återvändande
melodier eller harmoniföljder, t. ex. Martins
nämnda första sång och det med
tvärstånds-harmonik dissonerande motiv som
symboliserar bödelssvärdet. Orkesterbehandlingen är
fullständigt mästerlig i sin saftiga
färgrikedom, och symfonikern Atterberg kommer till
tals i de till handlingen nära anslutna
mellan- och förspelen.
För den som har lust är det inte svårt att
påpeka reminiscenser. Källorna till mer
väsentliga sådana torde kunna reduceras till
två av Atterberg särskilt beundrade mästare.
Den mer till allmänt känslouttryck och
välljud än till en i detalj språkkänslig
deklamation syftande sången inbjuder ibland till
jämförelse med Puccini, vilkens alldeles
särskilda passionato plötsligt kan glimma till i
någon av de talrikt förekommande
mollkan-tilenorna. Därnäst gör sig särskilt Wagner
påmint, t. ex. i det »Tristan»-tillbud som
slutduetten mellan Martin och Rosamund i
första akten kan kallas, vidare i de
förklarliga »Ring»-anklangerna i den till
Rhen-stranden förlagda tablån eller i hertigens
sorgset filosoferande monolog (»Vart sjönk
vårt människovärde hän?»). Det
Atterberg-ska temperamentet ger dock enhetlighet åt
denna musik även när den i detaljer kan
väcka erinringar av dylikt slag. Ett särskilt
omisskännligt personligt inslag är den för
komponisten karakteristiska behandlingen av
svensk folkton (nästan alltid med
användning av den s. k. doriska sexten).
Som kritiker har Atterberg brukat lovorda
den musik som påverkar ryggmärgen. En
rent fysiologiskt stimulerande verkan har i
förening med tonspråkets lättfattlighet
otvivelaktigt sin stora andel i »Fanals»
publiksuccés. Våra öron åhöra utan trötthet ännu
den väldiga dynamiska stegring som
slutscenens kraftfullt C-durstrålande
försoningshymn utgör — ett bevis så gott som något
F an a l. Jussi Björling som
Ma r t i 11 Ska rp.
för komponistens välberäknande ekonomisering
med uttrycksmedlen. Lyckligtvis musicerar
Atterberg även med hjärtat; utan blygsel och
utan att snegla till modernitetsideal som ej
äro hans bekänner han romantisk färg.
Till »Fanals» framgång bidrog väsentligt
regin av Harald André, som här gav det
under detta spelar hittills bästa beviset på sin
kapacitet. Detta var en iscensättning som på
det närmaste anslöt sig till komponistens
musik, visuellt omsättande dennas egna
dramatiskt motoriska impulser. För den Andréska
massregin voro här särskilt två
bravurnummer givna. Det ena var första aktens bondska
backanal som ej lämnade något övrigt att
önska ifråga om pittoresk och lössläppt yra:
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
