Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska essayer. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska
essaye r
elegant stil och så pass tekniskt skicklig att
han kan smussla undan problemen. Men
principiellt finns det naturligtvis ingenting
att invända mot essayns vetenskaplighet.
Såvida man inte fattar begreppet »vetenskap»
på något speciellare, inskränktare sätt, vilket
folk ibland gör; det står i våra dagar en hel
del akademisk vidskepelse och pedantisk
humbug bakom ordet. Vad man däremot med
någon rätt kan invända mot den allvarliga
vetenskapliga essayn är att den ger kunskap
i alltför lätt och hastig form. Lätt fånget,
lätt förgånget. Den som strävar genom en
solid avhandling, med noter, exkurser och
allting, får sitt vetande i ämnet på ett annat
sätt inpräglat. Det är samma skillnad som
mellan romanen och novellen; i en roman
av det gamla iooo-sidiga slaget, till vilket
författarna för övrigt synas benägna att
återvända, umgås man med personerna
tillräckligt länge för att bevara intresset för dem.
Till essayns försvar kan emellertid sägas att
den ofta ger en blixtbelysning åt ett ämne,
ett samlat intryck, som en bredare
undersökning inte förmår skänka.
Mönstergill är den essay om »Hesiodos,
profeten och bondeskalden», som inleder
Emil Zilliacus’ Lans och lyra. Det är
lärdom och konst i förening, i beundransvärd
jämvikt. Här får lekmannen, d. v. s. den som
inte behärskar Hesiodos’ tungomål eller som
inte vill arbeta sig igenom hans Theogoni
och hans Verk och dagar, delvis i direkta
översättningar allt det i dikterna som är
poetiskt tilltalande eller mänskligt och
litteraturhistoriskt intressant. Man får också
en bild av den boiotiska lantpatronen själv,
sådan han skymtar i verken, av hans tunga
bondenatur såväl som av hans religiösa och
moraliska personlighet. Zilliacus får kontur på
gestalten genom att mana fram för sin blick
nutida grekiska bönder som han sett plöja
sin jord med en träplog av ungefär samma
primitiva beskaffenhet som den Hesiodos
beskriver. Den förste europeiske skald vars
individualitet kan urskiljas kommer oss
sålunda helt nära. Han är den evige bonden, och
hans Boiotien finner man i alla tider på alla
breddgrader. Hans by låg nära kusten, men,
påpekar Zilliacus, hans motvilja mot resor
och äventyr visar sig i att han endast en
gång färdats på havet, och då bara över det
smala sundet mellan ön Euboia och
fastlandet. Man erinrar sig dessa ord av Geijers
odalbonde:
Emil Zilliacus.
Jag tror ej böljans falska lopp,
som far förutan ro.
Den fasta jorcf, hon är mitt hopp,
hon visar evig tro.
Odalbonden och Vikingen, det är i nordiska
gestalter den stora kontrasten mellan
Hesiodos och Homeros, mellan den enes moraliska
och realistiska bondepraktika och den andres
estetiska hjälte- och havspoesi.
Det är realismen som överväger i Zilliacus’
bok. Hellre än Lans och lyra borde den
kanske ha hetat Grekisk vardag. Man föres från
den boiotiska bondbyn in till Aten, närmast
till dess teater, och där får man se inte bara
en förnäm tragedi av Aischylos utan också
ett gement lustspel av Aristophanes. Man får
vara med om attiska gästabud, inte bara
filosofiskt glansfulla symposier av den platonska
arten, utan också mindre bildade samkväm,
där sången och dansen var huvudsaken jämte
drickandet. En uppsats heter »Godsägarliv i
Hellas» och handlar om Xenophon och hans
Oikonomikos, en bok om lanthushållning; den
är ägnad att visa hur en kultiverad
lantjun-kare hade det i vardagslag under Hellas’
storhetstid och bildar sålunda ett komplement
till Hesiodos-essayn. En annan heter »Sen-
15 — Ord och Bild, 4S’.e årg.
225
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
