Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska essayer. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska essayer
full vägledning i Hans Larssons
författarskap och torde vara den mest djupgående i
boken.
Av en annan av sina lärare, Johan Ludvig
Heiberg, ger Harrie en utmärkt
karakteristik under rubriken »Drömmen om Attika».
Om Heibergs framställning i de populära
skrifterna säger han: »I yttre måtto stannar
professorn i katedern: tonen är lugnt
undervisande, pekpinnen kommer fram då och då,
i satsbyggnad och ordval kan stundom spåras
en tysk lourdeur, som den danska publiken har
svårare att smälta än vi. Det är ingen
essaykonst som briljerar med stilistiska effekter;
på sin höjd får ett och annat stänk av
godmodig köpenhamnsk blague lysa upp det
jämna föredraget, som aldrig stegrar sig i pathos
eller dallrar i sentiment. Ännu mindre är han
intresserad av konsten att låta infallen spela
och tankarna leka kring problemens
mångtydighet och företeelsernas invärtes
motsägelser, följa hugskottens irrvägar och
experimentera med fyrverkerier av
belysningseffekter; hos J. L. Heiberg är man så långt borta
från Edvard Lehmann som möjligt. Han
känner och gillar endast det nyktra, onyanserade
dagsljuset, och hans tankegång tillåter sig
inga sidoutflykter eller krumbukter, utan
tittar stint fram, mot en naken och absolut
Sanning vid slutmålet för en rak väg.»
Ivar Harrie karakteriserar här på ett
verkligen briljant sätt tvenne arter av prosa, som
var på sitt håll ha sina förtjänster;
vilkendera man sätter högst beror väl på
personlig läggning. Därav att Harrie talar om den
ena arten i negativ form bör man inte sluta
sig till att han ogillar den; det ligger i hans
ord en smula ironi, som visar hur klart
medveten han är om att han inte själv skriver
Heibergs direkta och »attiska» prosa. Han
visar både patos och sentiment, han släpper
gärna infallen lösa, han kan inte avstå från
att låta tankarna leka kring mångtydiga
problem. Det vore skada om han gjorde det, ty
det är ett nöje att följa hans spelande
intellekt.
Ivar Harrie slutar sin Orientering med
några skildringar av »interiörer och
personer från en liten lärdomsstad på 1920-talet».
Staden är Lund, och bland personerna
befinner sig Frans G. Bengtsson,
kavaljersmäs-sigt tecknad under rubriken »En herre
yttrar sig». Harrie upplyser om att denne
författares prosaböcker äro att fatta som
samlade brottstycken av den Bengtssonska kon-
versationen, utvalda och noggrant slipade
brottstycken. Därav kommer sig deras
egenart, den naturliga, rätt tjusande föreningen
av vårdslöshet och distingerad konst.
Frans G. Bengtsson odlar, med oförställd
lust och storartad framgång, den fritt
resonerande essayn. Han driver inte vetenskap,
han har överhuvud inga allvarliga syften —
åtminstone inga mera öppet ådagalagda
sådana — utan omhuldar essayn för dess egen
skull. Den är, har han funnit, en honom
utmärkt passande form för meddelelse; inom
dess ej alltför stränga ram kan han ge
utlopp åt sin lust att berätta om och kåsera
över allt det märkliga som han stött på
under sina strövtåg i historiens och litteraturens
mer eller mindre avlägsna regioner. Han
suger musten ur biskop Gregorius’ av Tours
Frankerkrönika och bjuder oss civiliserade
och försvagade människor av det tjugonde
seklet på den kraftiga kosten, njutande av
vår häpnad och förskräckelse. Det sker i den
långa, i stilen ej så litet krönikeartade essayn
De långhåriga Merovingerna, vilken fått ge
titeln åt Frans G. Bengtssons nya samling.
Han berättar om två amerikanska
kavallerigeneraler, tillhörande Sydstatsarmén under
det nordamerikanska inbördeskriget, det sista
kriget av den gamla romantiska, icke
industrialiserade arten. För detta har författaren
ett aldrig slocknande intresse; han har
tidigare, i samlingen Litteratörer och militärer,
tecknat dess remarkablaste gestalt, Stonewall
Jackson. Han skriver ett lekfullt äreminne
över den florentinske bibliotekarien
Maglia-bechi, som läst och kom ihåg fler böcker än
någon annan, en av de »curiosities of
literature» som Isaac Disraeli samlat notiser
om. Han skriver överhuvud om historiens
och litteraturens kuriositeter. Djupast sett
är för honom allt vad människan finner på
kuriöst, det är tidsfördriv att utfylla den
eviga tomheten med. Men dessutom är det
ibland heroiskt, övermänskligt stort. Han är
fylld av road beundran inför det mänskliga
i dess mera markanta heroiska och. kuriösa
manifestationer. När båda dragen förenas i
en person, såsom fallet var med generalen
Stonewall Jackson, är han i sitt esse som
por-trättör.
Samlingen avslutas med en betraktelse
kallad »Vintermänniskan», ett sidostycke till
»Promenad till en myrstack», som bildade en
så briljant avslutning till Litteratörer och
militärer. Här går författaren fritt fram i den
227
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
