Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny lyrik
Av Nils Svanberg
.A DEN TID, då slagordet »radikal» var
en vogue inom litteratur av alla slag, utlöste
det åtskillig protest, och det betydelsefulla
ord, som man därvid ville sätta mot de döda
slagorden och programmen, var humanism.
Det gäller alltid, att dikten är sitt eget bästa
försvar mot dem som förneka konstens
egentliga existens. Hos de diktare, som under en
i mycket kritisk tid förde den verkliga
ungdomens och fantasiens talan mot nyhets jäkt
och nihilism, fanns det emellertid särskilt
tydliga uttryck för just den stridbarhet, som
är i släkt med humanismens väsen. Vid olika
tillfällen har jag framhållit, att så var fallet
med Einar Malm — i år representerad av
ett fullgott urval dikter — liksom med
Johannes Edfelt och ej minst den från dessa
diktare väsensskilde Ragnar Jändel, vars nya
verk, samlingen Malört, är ett gripande och
imponerande mänskligt dokument, även om
hans stämning av bitter revolt mot tiden fått
konstnärligt mer minnesvärd form i Vårt
rike. En äldre diktare, Bo Bergman, gav 1931
det väl allra mest förnyande och på samma
gång klassiska uttrycket åt sådana
stämningar med Trots allt. En idealistisk revolt mot
tiden gav också Hjalmar Gullberg med
Andliga övningar. Även andra diktare kunde
nämnas. En lyrisk renässans i idealismens
tecken har således redan kunnat skönjas på
olika håll. Utvecklingen fortgår. Den är rikt
företrädd i vår nyaste lyrik, framför allt av
två representativa namn, ett äldre och ett
yngre: Österling och Gullberg.
Anders Österling har av gammalt burit
det hedersamma och djupt förpliktande
namnet ungdomens diktare. Närmast har man väl
stannat för denna karakteristik, emedan
Österling bokstavligen såsom skald tillhört
ungdomen, varit en av de tidigt utvalda i allde-
les särskild grad. Det har förunnats honom
att i Tonen från havet som mognad man och
diktare befästa sin position och flytta den
framåt. Han ger förlösande ord åt problem
och stämningar bland annat av den art som
nyss antyddes. Den nya ungdomen, kampen
mellan generationerna — detta är
tidskomplex som för Österling haft personlig vikt.
Många av hans mest betydande nya dikter
präglas av denna personliga uppgörelse med
tiden. Den är icke personlig i oväsentlig och
liten mening, denna uppgörelse; ej heller är
den ytligt lättvindig. Det är icke något
påträngande program han lägger fram, tvärtom
är det ytterst modest. Men det ljuder med
märklig tyngd och osökt oförglömlig
vältalighet. Det är humanismens program, den
stridande människoandens, som ser hotade sina
oförytterligaste rättigheter, sina
livsfunktioner : generositeten, rättvisan, pieteten, sinnet
för proportioner och tradition.
Så sjönk vår världsbild i det mörka skiftet,
vår ungdoms skapelse, ej ännu färdig,
och nya släkten skulle sky som giftet
den vilsna tro, som var oss mänskovärdig.
Vårt mått blev rågat, när med knutna händer
och bittra rop vi möttes av de unga,
förblindade mot sina egna fränder,
som stodo kvar och buro dagens tunga.
Men åren fly, och oberört av hånet
vårt värv står fast: vi leva för att skydda
den minnets gudom, som ur vanvettsdånet
har sökt en fristad i vårt hjärtas hydda.
Den graciösa, värdiga, klassiskt avrundade
diktionen hos Österling fylles, som man hör,
av en stort vibrerande indignation. Entusiasm
och djup har skalden visst icke saknat förr,
ej heller som de skånska idyllernas poet. Men
nu har han fått något att strida för:
dikten — sin egen dikt, närmast, men därmed
även ett allmänneligt andligt värde. Vad den
stridande humanismen så försvarar hos Ös-
Anders Österling, Tonen från havet. Bonnier.
Hjalmar Gullberg, Kärlek i tjugonde seklet. Norstedt & Söner.
Sven Lidman, Oroligt var mitt hjärta tills det fick frid i dig. Bonnier.
Nils Ferlin, Barfotabarn. Bonnier.
Hans Dhejne, Lyriska etyder. Norstedt & Söner.
Karl-Gustaf Hildebrand, Nödvärn. Wahlström & Widstrand.
Viola Renvall, En stjärna var det. Schildt.
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
