Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny lyrik
Variationer över ett likartat motiv bjuder
cykeln Förklädd gud. Gullbergs stil är
monumentalt enkel och koncis. Här närmar han
sig mera än annars visformen, och den
vilsamt arkadiska stämningen är alldeles ren;
medvetandet om ali den bitterhet som
övervunnits finns där ändå. Det är heroisk idyll.
»Är gud på jorden, vandrar han förklädd»,
heter det ironiskt. Men omedelbart därpå är
skalden inne i den klarögt apollinska
stämningen.
Tror du, att fåren skulle
beta i morgonglans
på gräsklädd jordisk kulle,
om inte gudar fanns?
Tror du, att våren skulle
binda sin blomsterkrans
på alla dödas kulle,
om inte gudar fanns?
Ger Sven Lidmans ytterst intressanta
diktsamling sådan konst som rimligtvis kan
kallas humanistisk? Man respekterar bäst både
Lidmans ideella intentioner och hans lyriska
resultat, om man besvarar frågan nekande.
Allt det sökande och grubblande, som är den
stridbara humanismens särmärke, finns
förvisso med i dikterna med den berättigade
rubriken Oroligt var mitt hjärta —. Men hans
säkerhet, när han vunnit sin frid, är så
orubbligt stark, att den, om ord och distinktioner
ej skola suddas ut för mycket, måste
bestämt skiljas från humanismens oroligt
ödmjuka andakt inför livet. Därför kan hans
dikt vara äkta och värdefull, och han når i
många fall en verkligt stor och ren ton.
Dikterna ge ett fullgott bevis på en fängslande
utveckling och ett fullgott uttryck för
vissheten att »bryggan håller», att det finns en
räddning, men också endast en:
Se ont är människornas hjärta,
ett skändligt ting,
när ej Vår Herre med sorg och smärta
slöt nådens ring
kring dess förvirrade irrblosslåga,
sin egen lust och sin egen plåga.
Det är väl så, att denna lust och plåga i
vart fall är just diktens groningsgrund. Dess
oro följer också Lidman upp till de högsta
sfärerna.Det är egendomligt att iakttaga, hur
hans ungdoms fantasiprakt beledsagar även
hans strävan till en alldeles lidelsefri och
renad stämning. Evighetens värld strålar »i
blått och guld». Åtminstone en gång har
Lidman lyckats smälta hop sinnesberusande
jordisk musik med den himmelska extasen, i en
stämning som är på en gång ren och rik
— i den dikt, som börjar »Lätta steg», ur
Adonaide.
Hör du, hör du, klockor ringa —
lätta steg som luftigt klinga,
bud de bringa, bud de bringa,
bud och blommor bringa de.
Också annorstädes får den egenartade,
religiösa bröllopsmystiken adekvata uttryck.
Bevekande och lockande ljuder omkvädet »hos
Gud — hos Gud» i dikten »Ty så säger mig
min himmelska brud» som en avlägsen
sopranstämma i någon av renässansens eller
barockens kompositioner. — Verkningsfulla som
pasticher äro de dikter, vilkas bilder och
rytmik ansluta sig till melodier ur nyare
germansk andlig dikt, med den folkliga
väckelsesångens innerligt inträngande tonfall
(O Emmaus, o Jerusalem; Vandringssång
med Jesus). Men Lidman har också skapat
en personlig, enkelt intim lyrik. Dikter som
»Drömmen om renhet» (från 1919) eller »Jag
bor i ett ljus» äro gripande dagboksblad ur en
märklig utvecklingshistoria. Några av de
senaste dikterna (Årsringar) ha ett
omisskännligt nytt tonfall. Den stora upplevelsen är här
möjlig att behärska även konstnärligt, på ett
annat sätt än förut. Övertygelsen blir mer
övertygande därför att den ofta talar så
ödmjukt och stilla: »O Herre, Du, som allting
vet, gör våra hårda hjärtan mjuka.»
Nils Ferlin framträdde med sin första
diktbok som en fullt utpräglad och avgjort
betydande diktare. En tydlig världsåskådning
hade han också. Den gick helt i pessimismens
och galghumorns tecken. Den bittra
stämningen har skärpts och dess konstnärliga uttryck
blivit ändå starkare och säkrare i Ferlins
nya samling Barfotabam. Tidigare kunde han
ge glimtar av ett varmt mänskligt patos
(dikten En död). De äro nu sparsammare. Men
själva den slagfärdiga kvickheten ger ett
slags försoning. I varje fall ger den
fullgiltiga konstnärliga värden. Ferlin kan med tre
eller fyra rader ge en hel dikt, vars
betydenhet märks vid första ögonkastet men som
ändå ger nog att tänka på för lång tid. Den
slående koncisionen, den konstnärligt adlade
kuplettens konst har skalden drivit så långt
som möjligt. Hans symbolik är osökt
träffande.
Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
