Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Svanberg
Vad var det för ord — var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu — förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.
Själv tar diktaren inte fel på orden. Hans
livssyn är negativ, men det finns negativism
som är högst välgörande, och dit höra de
sanningar som Ferlins ordknappa,
stillsamma, tålmodiga konst riktar till åskilliga
alltid aktuella företeelser. Han har sådana
nyttiga små ord om rekordjakten, som flyttar
den obetvingliga människoanden »8 842
meter, 8 843 meter ! närmare gud — stadigt
närmare gud», eller om herr Strebermann och
hans kumpaner som
komma i senaste åkdon
och sprattla på senaste vis
och hojta i senaste kråkton
de senaste gudars pris.
Vänligt men oemotståndligt tillrättavisar han
det stora hatets män: »Hunger är stort —
och hat, / men vi hatar så smått, kamrat!».
Lika vänligt men inte desto mindre
dräpande är hans uppmuntrande råd att bara ligga
i, även utan geni: »Mången var väl mindre,
käre lille bror, / och likafullt så blev han
både riksdagsman och stor.» Det kan ibland
tyckas som diktaren vore en bra elak herre.
Men han är elak mot dem som själva
förarga de små. Det är ondskan och småsinnet
som träffas av hans pilar —- eller hans
taggar, för att anknyta till den dikt, där han
liknar sig vid en igelkott, en ytterst
personlig och självständig dikt även den, men i
grotesk fantasi erinrande om galghumorns
mästare Morgenstern.
Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.
Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mej själv förut.
— Så ber jag, vänligen, bara
gott folk att låta mej vara.
Trots denna övertygande formulering av
dik-tarbönen »noli me tangere» kan Ferlin ej
undgå att väcka både beundran och sympati.
De diktare, vilkas verk hittills berörts, ha
givit prov tillräckligt på kontraster.
Enhetligheten blir icke större, då man låter Hans
Dhejnes Lyriska etyder stämma in i
ensemblen. Denne fine lyriker är lika okonstlad och
lågmält äkta som förr. Han gör intryck med
en ovanligt ambitiös och ärlig
konstnärlighet. Hans personlighet har intet som pockar
på uppmärksamhet. Har man en gång
kommit att fängslas av de sovrat äkta, i god
mening anspråkslösa stroferna, glömmer man
icke bekantskapen. Diktaren fångar
svårmärk-liga dagrar och stämningsvalörer, skenbart
ringa händelser och själsrörelser, men
märkliga nog att bli till allmängiltig och
minnesvärd dikt. Samlingen rymmer poem om
vårmorgonens fågelkör, om lyckan att med
ögonen renade av smärta njuta Guds sköna värld
(Bön), men tolkar också en intensiv längtan
efter försvunnen ungdom (Väntan) eller en
stort naiv förtröstan:
Jag vet ej rätt vem du är,
jag kallar dig bara Gud,
jag vet ej om du är här
eller strålar i himmelsk skrud.
När våren nått till vår jord,
när stjärnorna brinna klart,
då nalkas du oåtspord —
du finns i min älskades ord,
i allt, som är rikt och underbart.
Den längtan efter ungdom, som ljuder ur så
mycken modern dikt, är här dämpad, men
gripande nog; med ovanligt konkret symbolik
tar den form i »Morgonen», en hymn till »den
oförskyllda glädjen, blodets ungdom», så som
den kan besjungas blott när man »nalkas
aftonen, den mörkerhöljda» —
då fågelsången tystnar, då ditt hjärta
ej slår med samma liv och djärva glädje,
då du blir ensam och beklämd —.
Sådana rader ha klassisk ton.
Ordet humanism — alltså det numera
ganska omtyckta ordet, som man vill hoppas
ej alltför snart blir ett tomt slagord — har
med full rätt och i bästa betydelse använts
om en helt ny diktare, Karl-Gustaf
Hildebrand i Nödvärn. Han har en sällsynt hel
grundstämning, som dock är egenartad nog
med sin blandning av skygghet och
idealistisk tro. Man märker lätt vad han syftar till,
och att han klart kan fatta sitt eget syfte.
Med en effektfull paradox bekänner han sin
tro på ljusets och den medvetna
människopliktens värld.
Vi äro av mörkret födda
och mörkret är i vårt blod,
Vi gå längs dödens svarta
och alltid svallande flod.
Du död, var är din seger
mot våra förgängliga viljors
kämpande hjältemod?
Det är urgamla lösenord, som ställa stora
anspråk på förnyaren. Men Hildebrand har
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
