- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiotredje årgången. 1934 /
273

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svenska essayer. Av Algot Werin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Svenska essaye r

nar på sina strövtåg ständigt i Chicago eller
också på prärien där bortom, »slätten där
vetet susar och potatisen blommar och
storstaden blott är ett rökigt dis vid en avlägsen
horisont om dagen eller ett rött eldsken om
natten». Hans ideal är Whitman och inte
Emerson. För honom står Whitmans gestalt
fortfarande i sin fulla legendariska kraft:
han är »Manhattans son med det breda
proletärbröstet», »den frie, proletäre mannen som
lever livet fullt och jordiskt». Carl Sandburg,
författaren till »Chicago Poems» är den som
fortsätter Whitmans verk. Han ger uttryck
åt »en ny, vital livsvärdering», han
besjunger Chicago, »staden med de breda
skuldrorna» : »Han vet vilken grottekvarn staden
är, hur hänsynslöst den förbrukar och
förtrampar, hur nöd och brott frodas i dess
skyskrapeskugga. Men-han älskar den ändå för dess
styrkas skull, för dess måttlösa ungdom och
skaparkraft och heta, bultande liv.» Sandburg
har den proletära solidariteten, han kan
identifiera sig med andra människor, med tingen
och alltet, »Han kan fatta butiksflickans
dröm om storstaden, dit tågen går, och be
om förlåtelse . för förstadens rader av fula
verandor med eländiga, slokande syrener
omkring.» Det sista är särskilt värt att lägga
märke till. Det visar att det hela är sett inte
ur social eller över huvud mänsklig synpunkt
utan ur estetisk, artistisk. Ty det faller ingen
annan än den hjärtlöse esteten in att be om
förlåtelse för sådana synder som
förstadsverandor med några stackars syrener
omkring.

Dylik esteticism är emellertid i grunden
inte Artur Lundkvists sak. Han visar en stor
veneration för Gide, Proust och Joyce — det
måste man väl om ens program är dynamisk
modernism — men ett nytt romanexperiment
av ’ den sistnämnde kommer honom att
reagera : »Att göra ett diktverk ytterligt
svårtillgängligt är i och för sig ingen förtjänst,
tvärtom. Det är en lika osund tendens som
den motsatta: att sänka den litterära nivån
för att nå massan. Bland annat bör nog orden
få förbli någorlunda konstanta, med en
fixerad form och betydelse, emedan språket
annars upphör att vara begripligt.» Det sista
ser ut som polemik mot Harry Martinsson.

Det är mycket i Atlantvind som är lika sunt
tänkt som det nyss citerade. Det är en
dogmatisk och programmatisk bok, men den är
det oaktat frisk och tilltalande, skriven i
utmärkt humör. Om Artur Lundkvists poe-

A r tu r Lundkvist.

tiska talang vittna en del tolkningar av
Sand-burg.

Erik Blomberg refererar i en analys av
Stäppvargen med tydlig sympati Hesses
kritik av föreställningen om personlighetens
enhet: »Människan bär inom sig inte ett utan
en mångfald jag, med vitt skilda intentioner,
som alla böra erkännas och fullföljas, i
stället för att tryckas ner och förkvävas. Det är
det sista som sker i det borgerliga livet, där
allt går ut på jämvikt och kompromisser» ...
Mot en dylik människouppfattning vänder sig
i sin helhet den samling engelska studier som
Gustaf Hellström gett titeln Från redingot
till kavajkostym. Boken utgör en mångsidigt
turnerad hyllning till den engelske
gentlemannen, ursprungligen en aristokratisk
företeelse, nu ett i demokratisk utsträckning
realiserat ideal. Gentlemannakaraktären har, som
Hellström påpekar, framgått ur ohyfsade
motsatser, vilka kuvats och bundits samman
till en enhet. Men det är just denna tuktan
och jämvikt som enligt den
Nietzsche-inspi-rerade Hesse är av ondo.

Det är lätt att kritisera gentlemannaidealet,
men detta har en odisputabel förtjänst: man
kan väl tänka sig ett folk av gentlemen, men
däremot inte ett folk av övermänniskor. Det
har här ovan talats en hel del om individua-

18 — Ord och Bild, årg.

273

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1934/0305.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free