Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svenska essayer. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska essayer
det är svårt att höja och utveckla sig för
den som ej älskar friheten. Han anser att
friheten är grunden för ali dygd och den
krydda som gör livets kost smaklig.»
Boken om Burke, Metternich och Disraeli
är av betydligt intresse både som historisk
betraktelse — särskilt gäller detta studien
över »Disraeli och det sociala problemet» —
och som en självständig uppgörelse med vissa
politiska riktningar i tiden. I en senare
essaysamling, Efter storhetstiden, har Hagberg
ytterligare understrukit hur kostbar en
kristen människas frihet är. Vid sidan av
varandra stå där de både essayerna »På en
svensk väg» och »Gatorna i Urbs». I den
sistnämnda återger Hagberg harmset det
kol-lektivistiska programmet: »Gör slut på
idyllen, känslor och stämningar, den ensamma
vägens tankar och frågor, familjen och
själslivet. Acceptera verkligheten, Urbs,
maskinerna, asfalten, trafiken. Acceptera gatorna
som ingenstans leda och där människan bara
är en ovidkommande detalj i den svartgrå
färgeffekten.»
Det är romantik, säger kanske någon om
Hagbergs reaktion i detta fall. Ja,
naturligtvis är det romantik. Men vad är väl friheten
till sitt väsen om inte dylik romantik?
Emellertid: acceptera är ett otrevligt ord,
och det av Hagberg upprullade perspektivet
är dystert. Men kanske vi i alla fall göra
oss för stora sorger. Lär oss inte historien
och vår egen lilla erfarenhet att den
individuella frihetens romantik kan blomma upp
på de mest omöjliga ställen. Den är ingen
blå blomma utan mer lik de härdiga växter
som följa människan i spåren och som tåla
att man trampar på dem.
»Gatorna i Urbs» riktar sig mot Ludvig
Nordströms totalistiska ideer. Hagberg tar
dem väl för allvarligt. Den världsstad som
Nordström diktar och drömmer om har i
grunden mer av det oskyldiga Öbacka än av
Kosmopolis. En annan essay i boken,
»Framgångens bana», utgör ett angrepp på Torgny
Segerstedt, som blir erinrad om sin olyckliga
gravskrift över översteprästen i det svenska
Mammonstemplet. Det vore väl bäst att
ant-varda allt dylikt, som skrevs om ärkeskälmen
före avslöjandet, åt den barmhärtiga
glömskan. ’
Knut Hagberg är individualist och
demokrat på grund av en kristlig åskådning.
Torgny Segerstedt är individualist till själ-
Kn 7i t Hagberg.
va sin konstitution, av födsel och
temperament. Man kunde ur artikelsamlingen XJr
spalterna hämta många belägg för den satsen.
»Man må lägga samman och summera och
nå högt i fråga om antal och massa, när
något skall uträttas är det dock alltid en mans
vilja som gnistrar fram», säges det i en
dödsruna över Ferdinand Foch, marskalk av
Frankrike, segrare vid Marne. Segerstedt är
hjältedyrkare av instinkt och finner en lust
i att sålunda upprepa den store generalens
äretitlar. Han talar föraktfullt om
»masskänslans gyttjebad». Det är nästan som om
man hörde doktor Stockmann, den Ibsenske
»folkfienden» yttra sig.
Om friheten säger Segerstedt många
tänkvärda ord. Historien definierar han på ett
ställe som »mänsklighetens frihetsutveckling».
I en artikel med titel »Baksträveri» från 1927
vänder han sig mot dem som vilja frälsa
mänskligheten genom våldet: »Det är att
dräpa det enda som giver livet dess värde:
den personliga friheten.» Tegnér gjorde en
gång en betydelsefull distinktion då han sade:
»Det är icke fråga om frihetens missbruk,
utan om dess bruk.» Segerstedt anhåller
också att man skall skilja dessa ting åt. Om
missbruket säger han: »Det osunda i folk-
275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
