Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Klassisk konsthistoria i nya nordiska framställningar. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Boethius
ningens kärna. Vad vi ställas inför är
alltså det i ande och sanning högklassiska.
Begreppet klassisk brukar ju ibland användas
som ett allmänbegrepp för allt, som faller inom
de många och växlingsrika århundradena
mellan Homeros och Roms fall. Intet kan
vara mer förryckande än detta talesätt.
Klassisk var för antiken de små hellenska
stadsstaternas rika men behärskade kultur på
400-talet; som klassiskt gällde Atens rena språk
från detta tidsskede. De grekiska
stadsstaternas slutna krets och värld sprängdes.
Grekiska språket och kulturen tvingades ut i
Alexanders erövrade värld och omskapades,
fingo nya krafter, »förorenades» — hur man
vill se det — av nya uppgifter, vid djärva
försök och i främmande länder — fjärran
från slätterna mellan berg och hav i Hellas.
Denna världsfamnande hellenism föll —
besegrad. Självbesinning och traditionalism
blevo åter en makt. I de tiderna vändes
blicken tillbaka mot stadsstaternas kultur i
olycklig kärlek till deras slutna, ädelt behärskade
konst. Teoretiker och konstnärer läto binda
sig av deras krav. Den stora försökstiden
bryter sig mot en våg av konservatism på
alla områden. Det klassiska, 400-tals-kulturen,
blir en makt, som bryter sig mot andra
strömningar.
Den kämpade — som Roosval (i sin
nedan nämnda konsthistoria) och H. P.
L’Orange i sin nyutgivna bok Studien sur
Geschichte des spätantiken Porträts1
framhäva — romerska kejsartiden igenom med
orientaliska stiliserande strömningar och med
romersk realism, — så har ju det klassiska
intill den dag som i dag är brutit sig mot
gotik, mot barock, mot Mr. Wilenskis
modernism ! Men denna kämpande antika
nyklas-sicitet var ej den levande, källfriska,
soldruckna konsten från det stora Aten. Den var
och förblev en teoretiskt tillrättalagd,
normaliserad, stilren, stundom blodfattig skapelse.
Som senast de klassicistiska Venuskopiorna
i professor Blinkenbergs bok visa,’ tryckte
den sin stämpel av klassisk renlärighet till
och med på kopior av de stora klassiska
verken.
Vad Frederik Poulsen vill med sin bok
är att taga oss tillbaka till de äkta, friska
flödena, till vad vi ha kvar av dem. Så skall
man förstå och känna det brett lagda,
beskrivande, centrala kapitel, som ägnats Parte-
1 Jämför Ord och Bild_i93i, sid. 129 ff.
non. Tiden går fort, och där finns redan nu
mer att tillfoga, såsom professor Rhys
Carpenters återupptäckt av en bortglömd figur
från Partenons östgavel och nya
rekonstruktionsförsök i tidskriften Hesperia (II, 1933,
häfte 1). Säkert skulle Frederik Poulsens
levande och friska stil fått ytterligare några
nyanser, om hans kapitel skrivits efter den
förvandling, som Partenonskulpturerna i
British Museum nu undergå genom tvättning
och uppställning i en ny, ljus sal. Men även
den, som tillfälligtvis läst Poulsens kapitel
inför originalen under nya, gynnsammare
förhållanden, kan blott framhäva, hur känslig
analysen är, och hur träffsäkert och lyckligt
beskrivningen formas. Här ha vi några
sidor, som tvärsigenom förytligande
generalisationer, senare stilar och klassisk dogmatism
för oss till den levande klassiska tiden, till
konstnärerna och hantverkarna kring Feidias.
Här möta vi den ursprungliga, växlande
värld, från vilken klassicismen tagit sina
regler, sin stereotypa klassiska profil. Underligt
är det öde, denna stora konst har. Den rör sig
ännu på gränsmarkerna mellan arkaisk
stilisering och 300-talets naturalism, denna
hellenistiska naturalism som — jämte
klassicismen — brutit så många, stora
konsttraditioner, Hellas’ egen, Egyptens, Asiens, gotikens.
En stor indisk konstkännare i våra dagar ser
i denna senare naturalisms segrar blott
naturens, djungelns återerövring av odlad mark.
Något av den motsättning, som han åsyftar,
finnes onekligen mellan 400-talet å den ena
sidan och Praxiteles’, Skopas’ och
Lysippos’ tid å den andra. Intet synes mig
viktigare än att klart framhäva den gräns, som
går där; generationerna efter år 400
skapade en ny tid utan den underbara förening
av traditionell behärskning och livsvarm,
strålande styrka och lugn, som är Periklestidens
konst egen. Det finnes ställen hos Platon,
som röja, att han djupt känt denna
motsättning och med sina ideal sökt sig långt över
gränsen mellan sin och Perikles’ tid.
Strängt taget har man ej så ofta som man
trott verkligen svärmat för den perikleiska
tiden själv. Senantikens klassicism sökte sig
gärna tillbaka till det tidiga 400-talets stränga
stil; för vår tid var länge den arkaiska
konsten den stora upptäckten; den specifikt
klassiska antikentusiasmen har — trots
Partenonskulpturerna — med själ och hjärta hängt
fast vid klassicismens och de romerska
kopiornas bild av det renodlat klassiska. Dan-
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
