Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Akseli Gallen-Kallela. Av Nils-Gustav Hahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils-G stav H a h l
Damporträtt. Olja.
Konstnärens sterbhus.
dödsproblemet har funnit uttryck genom
en i nordisk konst fullt ensamstående
målning. Floden är Tuonela eller Styx,
bortom dess vatten ligger ett skuggrike, ett
Hades; dessa människor som trängas på
klipphällen företräda alla livsåldrar och
samtidigt alla skiftningar i Gallen-Kallelas
egen känsla inför döden. Där råder en
trygghet som är vunnen med kamp, i en
blick glimmar det ännu till av fruktan,
plötsligt slår en ung naken kvinna
händerna för ansiktet i förtvivlan. En liten flicka
stryker kläderna av sig, hennes huvud har
en stor och sluten skönhet.
Undergångsfantasien mitt emot Tuonela
har inte heller något av domedag, snarare
är det Ragnarök. I dess kraftiga färg
förtätas de föregående målningarnas
neutralare kolorit — på samma sätt som
bildtrilogin på andra väggen når sin måleriska
slut- och tyngdpunkt i Tuonelas svarta
vatten och grå klippor samt i dess dunkla
dräkter och mättade karnation. Så blir
denna bildsvit bunden i en stegring genom
uttrycksmedlens småningom ökade styrka.
Mellan dess olika delar utspinner sig ett
växelspel: nyansernas växlingar i en
konstnärs stämma, än patetisk med sina
djupaste brösttoner, än sakta nynnande en
folkvisestump, halvt glömd sedan
barnaåren. Detta av ofärd hemsökta
gravtempel hyste de mest lyriska, de innerligast
mänskliga och kanske personligaste verken
i Gallen-Kallelas måleri.
Gallen-Kallelas nittiotal hade behärskats
av kulturflykten. Som en finländsk
Gauguin sökte han förnyelse i en primitiv
miljö. Endast där fann han i verkligheten
»något av hägringarna»; människorna där
voro ädlare än de kultiverade och
halvkul-tiverade landsändornas inbyggare, som
bara representerade »människokräket i sin
förnedring». Det skrev han, vilken hemma
och ute umgåtts med den intellektuella
eliten ! Han insåg att det med våld indrivna
skolmedvetandet »atrofierat» hjärnorna
hos flertalet, medan ödemarkens
människor alltid tänkte klart och naturligt. Den
312
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
