Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Akseli Gallen-Kallela. Av Nils-Gustav Hahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils-Gtistav Hak I
Teckning. Brittiska
Östafrika. i g i o.
Konstnärens sterbhus.
vet, inte sådant det är, men sådant det
borde vara». Han glider så lätt från talet om
sin egen f j ärrlängtan över till
Lemminkäi-nen, hjälten som i dikten kallas
Kauko-mieli, Fjärranhåg — och så är han med
ens inne i en skildring av längtan som
gnager Lemminkäinens bröst — och hela
tiden känner man hur hans egen stämning
glider in under Lemminkäinens bild.
Denna hemlighetsfulla drift bryter ännu
en gång fram med befallande styrka. Det
inträffar 1909; Finlands konst står då
inför en omvandling genom franska
färgteorier, vilka kasta en reflex också över
Gallen-Kallelas måleri. Är det en plötslig
trötthet vid den teoretiska spekulationen
som väcker hans gamla kulturleda på nytt?
Eller har han en gång trängt för långt in
bland dödsskuggorna, längtar han till ett
liv bland faror och äventyr för att bli fri?
Väcker minnet av det fjärrkarelska
ungdomsäventyret ett hopp om förnyelse? De
innersta motiven förbli dunkelhölj da: han
kastar plötsligt loss från allt och reser,
nästan flyr till Afrikas urbygder.
Hans hågkomster från de två åren i
Brittiska Ostafrika ha samlats i en volym.
Till största del är den en spännande
jaktskildring, späckad med gallenskt frodiga
iakttagelser av allt och alla som kom i hans
väg. Han beskriver sin audiens hos
»kungen av Amerika», Roosevelt. Det blir en
underlig blandning av ironi, medkänsla
och erkännande som får en speciell nyans
av personlig förtrytelse. Man känner att
vardera av de samtalande är något mer
medveten om sin egen betydelse än om
den andres. De ha svårt att mötas.
Roosevelt talar om Gallen-Kallelas konst, och
här finner man en av de ytterst få sidor
i boken där Gallen-Kallela skriver om sitt
måleri. Amerikanen gillar hans tidigare
målningar, men opponerar sig bestämt mot
den »moderna stilen» i Afrikabilderna.
Det förargar Roosevelt att han målat
seb-rornas svarta ränder vågiga och färgrika,
medan konstnären själv framhåller att »de
synas sådana i slättens heta luft». Detta
belyser förträffligt hans inställning till
sina tropiska motiv. Måleriet förefaller
inte att vara något problem för honom
just då, utan det ger sig spontant ur
upplevelsen. Färgintrycken strömma över
ho-honom, han bara fångar dem. Så uppstår
hans individuella kolorism, som har intet
gemensamt med impressionistisk teori.
När han tidigare främst visat sig som
kolorist var det i ungdomsrealismens
begränsade färgskala. Mellan denna och
afrikaperioden ligger hela hans
anti-impres-sionistiska alstring. Men han frigör sig
också från stormålningarnas legendariska
kolorit. Här blir han betagen av sin
mystiska vördnad för naturen; han tar utan
vidare emot vad den ger. Ibland skorrar
det av skarpa kontraster när synen utan
att bearbetas överflyttas på duken. Men
han erfar bara glädjen över naturens
färgprakt, och samtidigt som han på detta
314
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
