Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Manfred Björkquist. Femtio år 22/6 1934. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ma n f r e d B j ö r k q u i s t
förståelige, antitesen och paradoxen
älskande —- alltid lugnt flammande, samlade
och samlande ledarviljan». Han är de
klargörande, klingande slagordens men
framför allt handlingens man. Han är en
lysande intelligens. Men hans väsens
främsta särdrag äro den okuvliga energien och
den säkra realismen. Vad som hos andra
blir till teorier och stämningar, blir hos
honom till segt gestaltad verklighet.
Om Björkquists teori och om korstågets
historia skall här av utrymmesskäl
ingenting ytterligare sägas; ämnet kräver också
utförliga behandlingar, som väl icke
länge komma att låta vänta på sig.
Däremot måste något sägas om vad
Björkquist själv räknar som rörelsens resultat.
Siffror säga litet, det djupaste och
innerligaste i en andlig rörelse är heller icke
åtkomligt för kvantitativa beräkningar.
Dessutom var korsfararrörelsen alltid
angelägen om att icke alltför starkt
organisera och konsolidera sig, man hade en
känsla av att en alltför stram organisation
tillhör en rörelses övermogna stadium.
Som en klar vinst står först och främst
»att många präster och lekmän då fingo
en kärlek till Sveriges kyrka och en tro på
dess av Gud givna kallelse, som åren blott
fördjupat». Korsfararna och
»ungkyrkomännen» — den term som blivit den
knäsatta — äro nu framskjutna män i
Sveriges kyrka, och alla torde de kunna vittna
om hur den ungdomliga ansatsen levat
vidare och vuxit ut till att bli det centrala i
deras, hela riket omspännande livsgärning.
Vidare måste man peka på att rörelsen
verkat långt utanför kyrkans och teologiens
eget läger — »det fanns vid sekelskiftet
intet överflöd på kyrklig frimodighet och
framåtanda här i landet». Från vemodig
och slapp defensiv slog man frejdigt om
till offensiv i en fast tro på att kyrkan icke
bara har en ärorik historia bakom sig utan
också en stor framtid framför sig. Särskilt
måste man inskärpa, att rörelsen direkt
Sigtunastiftelsen. Tornet
sett från rosengården.
angrep den svenska arbetarrörelsens
påfallande och olyckliga kyrkofientlighet. Ett
helt kapitel kunde och borde skrivas om
särskilt Björkquists och Luttemans sociala
program. Luttemans artikelserie »En
årgång Brand» — av Söderblom utan
författarens hörande utnämnd till
licentiatavhandling ! — är ett karakteristiskt
dokument. Samme Lutteman tog initiativ till
de s. k. Johannesdalsmötena, vilka ha fått
sin fortsättning i de årliga majmötena på
Sigtunastiftelsen mellan handens och
tankens arbetare, vilka i sin tur gett uppslag
till möten bland annat för arbetare och
arbetsgivare etc. Ingen fara har för den
svenska kyrkan varit större än
arbetarrörelsens — man ville nästan säga —
kyrkohat, om vilket man numera knappast
kan göra sig en föreställning. Att situatio-
325
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
