Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Manfred Björkquist. Femtio år 22/6 1934. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man fred Björ k quis t
Fot. Aero Materiel A.-B. Nr. //. 21)65.
Sigt un ast i f teisen. Internatskolorna.
hans språk är kemiskt fritt från salvelse,
han finner osökt de majestätiska tonfallen,
de höga och betvingande bilderna. Särskilt
ädelt behärskar han det talade ordets
innerlighet — i en dämpad värme, en
kärleksfull visdom flyter hans väsens makt
ut till hans åhörare. Rent litterära
synpunkter äro honom främmande, men
många av hans tal äro stor konst.
Något liknande gäller om hans
förfat-targärning, som sönderfaller i teoretiska
inlägg, artiklar i dagspressen och Vår
lösen å ena sidan, kristna meditationer och
betraktelser å den andra. Hans Larsson
förstod och inskärpte nyligen, vilken
betydande författare man möter exempelvis
i den volym, som fått namnet »Livstro och
kristendom». Man finner där en
formulering som denna —- må den tjänstgöra som
enda fattigt prov på Björkquists
fördjupade och centrala kulturkritik:
»Primitivismens grundfel ligger alltså i dess
bristande förmåga att skapa sammanhang.
Den styckar livet i smådelar, i episoder.
Den skapar ingen historia — på sin höjd
historier. Det är tragiskt, att just den
ungdom, som dyrkar upplevelsen, mer än
någon annan ställer sig i dödens tjänst. Om
arbetskulturen hotar att göra individen till
en funktion och att därmed upphäva det
individuella egenvärdet, så gör
primitivismen individen till en serie tillstånd med
än mindre personlighetshalt.» Manfred
Björkquist försvarar en kristen humanism,
som vill vara syntesen mellan andlighet
och levande liv. Han har själv passerat
den s. k. Uppsalafilosofien, vilken han
uppfattar som »världsskymningens». Själv
vill han emellertid obetingad ärlighet och
uppskattar därför sakligheten i de nya
angreppen. Han sörjer icke över att de
»idealistiska blandformerna mönstras ut». Han
gläder sig åt, att ett stort alternativ
öppnar sig: »Antingen en
uppenbarelsehistoria — eller ingen historia i djupare
mening; antingen en religiöst grundad moral
och rätt — eller ingen moral och rätt i
egentlig mening. Antingen normer, bak-
329
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
