- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiotredje årgången. 1934 /
340

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Martin Persson Nilsson. Av Ivar Harrie

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I v a r Ha r r i e

under det kavalleriet och stridsvagnarna,
där ridderskapet kämpat på homeriskt vis,
mista sin taktiska betydelse. Skenbart
stridiga uppgifter i Tyrtaios’ marschsånger
visa sig bero på att poeten rör sig med
homeriska klichéer; en nött anekdot om
en romersk härförares bestraffning av sin
sons disciplinbrott får kulör och realitet
genom att fattas som ett koncentrat av
svåra erfarenheter under övergången mellan
de bägge stridssätten. Ett skema, byggt av
formler och notiser, blir fyllt med
påtagliga och åskådliga händelseförlopp. Ett
stycke historiskt liv har återskapats.

År 1912 publicerade Martin P. Nilsson
i tidskriften »Ymer» en uppsats om De stora
folkvandringarna i andra årtusendet f. Kr.
Den hade till förutsättning de stora
arkeologiska händelser som återigen hade
vidgat den klassiska fornkunskapens
område och förnyat dess problematik —
upptäckten av bronsålderskulturerna på
grekisk mark, först genom Heinrich
Schlie-manns Kolumbusbragder i Troia, Mykene
och Tiryns och sedan genom Sir Arthur
Evans’ möte med kung Minos’
guldåldersrike på Kreta. Ett förhistoriskt Hellas var
återvunnet åt människornas kunskap —
så rikt, så praktfullt, av en så förfinad och
omfattande odling, att det första intrycket
måste blända och förvirra och lösa
fantasiens tömmar. Det föreföll inte finnas några
gränser längre för vad det förflutna kunde
dölja och jorden återge, när en kultur som
denna kunnat bli helt glömd. Forskningens
dittillsvarande försök att efter
utvecklingsdogmatikens schema ersätta
sagornas skimrande hjälteålder med en torftig
och primitiv urtid hade fallit sönder och
samman inför upptäckterna. Hjälteåldern
fanns där, oförneklig och ögonskenlig —
men å andra sidan kände man inte igen sig
där. Detta var icke Hellas längre:
folktyper och konststilar, klädedräkt och
skrifttecken, palats och helgedomar •— allt var
annorlunda. Inte heller kunde arkeologiens

Nya Värld betraktas enbart som
förstadium till den hellenska; den måste inordnas
på ett begripligt sätt i ännu ett
sammanhang, nämligen med de omgivande
egyptiska och främreasiatiska rikena och folken,
som även de nyligen på allvar tågat in
i historien och som man på Kreta och i
Mykene bevisligen haft förbindelser med.

Martin P. Nilssons uppsats var ett djärvt
utkast till rekonstruktion av det
väsentliga historiska händelseförloppet: i det kaos
av fakta och hugskott som virvlade runt
i den allmänneliga upptäcktspsykosen, slog
han ner på de få möjliga hållpunkterna
och band dem samman utan att darra
på hand. Han sammanställde den
grekiska litterära traditionen om
förfädernas invandring med egyptiska och andra
dokument om svåra vikingatåg och stora
folkrörelser på 1200-talet f. Kr. De
vikingar som blevo grekernas förfäder kunna
ha burit upp den mykenska kulturen
på Hellas’ fastland, men icke den
kre-tiska, som blomstrade och hade
förbindelser med Egypten århundraden före
vikingatågen; kung Minos’ undersåtar voro
av annan stam än den hellenska, och deras
odling hade helt annan stil; borgherrarna
i Mykene och Tiryns blevo deras lärjungar,
men en hel rad av specifika kulturelement
tyda hos dem på samhörighet med
nordligare folkgrupper — och med kommande
hellensk tradition. Det kan skönjas på
kulturskedenas växling i Mykene-Tiryns,
resp. i Knossos och Phaistos, hur
myke-narna kuvade Minos’ rike och kuvades av
dess odling: Cnosia capta ferum victorem
cepit . . . Deras riksbildningar och
härnadståg, som kunna åskådliggöras genom
analogier med germansk
folkvandringstid, kunna ha levt kvar i minnet hos dem
som besjöngo Achilles och Agamemnon,
liksom halvförstådda formler och allsköns
rekvisita och klenodiebeskrivningar i de
homeriska dikterna bevisligen gå tillbaka
till mykensk tid.

340

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1934/0376.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free