Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
»bjuda fred över världen», som Vergilius
säger vara Roms uppgift, d. v. s. att nedbryta
alla andra folk.
Men var Napoleon den kanske störste
krigare som funnits, så voro hans civila
förtjänster icke mindre, och de framhållas nu
mer och mer av historikerna. Han ville
överflytta Englands handelshegemoni på
Frankrike och kontinentalsystemet, uteslutande av
England från den kontinentala marknaden
var hans käraste plan. Han arbetade på att
kunna kontrollera hela Europa i ekonomiskt
och politiskt avseende.
Det låg något tomt och fantasilöst över
stycket, och spelet var på de allra flesta
händer rätt klent, om det också rättvisligen får
medges, att det fanns bra litet att tolka. Herr
Ivar Kåge hade av Fouché gjort något
riktigt bra; men har man världens mest
kvalificerade skurk att skildra, bör det ju också
kunna bli något.
Och så hade vi jubilaren, den
sextiofem-årige Anders de Wahl. Han är nu nitton år
äldre än Napoleon vid Waterloo. I mitt
tycke hade den märklige skådespelaren både utan
och innan gjort en alldeles förträfflig
Napoleonstudie. Förkrosseisen och de förljugna
uttrycken för hopp trots allt, blandningen av
det teatraliskt patetiska och det brutalt
realistiska, allt var som jag inbillade mig
utmärkande för Napoleon både före och efter
Waterloo. Tydligen har herr de Wahl gjort
grundliga studier också för den yttre
bilden. Av alla Napoleoner jag sett var han
mest lik kejsaren, än oböjlig och fast,
stående — Napoleon var blott 163 cm lång —
vid skrivbordet med det nedbränra ljuset, så
som David skildrat honom på sitt porträtt,
än nedsjunken i länstolen efter historiens näst
hårdaste dråpslag — det hårdaste var det som
kejsar Wilhelm och Tyskland fingo 1918.
Flit och snille hade Napoleon tillräckligt, och
det finns en god portion av dessa
egenskaper hos hans siste framställare.
Bra många av världslitteraturens storheter
äro endast namn för de allra flesta utom
fackmännens krets! De ha gett sin samtid
mycket, de ha ingått, kan man säga, i
mänsklighetens andliga blodmassa, men de läsas
blott av några få, och om de äro dramatiska
författare, uppföras de icke och sakna
således förutsättningarna för att riktigt leva. Den
grekiska dramatikens storhetstid var mycket
kort. På 400-talet f. Kr. levde de tre största
L au r i 71
mästarna. Då fingo Aischylos, Sofokles och
Euripides sina väldiga skapelser uppförda,
oftast kanske blott en gång. Man påminne sig,
att ett grekiskt drama var en religiös
handling. Det blir därför groteskt, när
Strindberg skriver, att på Dionysosteatern i Aten
tragedierna mer och mer undanträngdes av
farserna. Det låter nästan som sorgen över
en modern nationalteater, det må vara i
vilket land som helst, där man hör den
perpe-tuella klagan att man endast ger lättare
stycken i publikens smak. Att ett satyrspel med
groteska oanständigheter avslutade den
allvarliga föreställningen berodde på, att även
detta satyrspel var en religiös konstnärlig
handling. Man måste komma ihåg, att den
antika teatern var en friluftsbyggnad,
använd till statshandlingar, möten av
folkförsamlingen, religiösa ceremonier och bland
dessa då den med Dionysoskulten
sammanhängande dramatiska framställningen. Man
vet ej med full visshet, om tragedierna från
400-talet upptogos under de följande
århundradena under antiken. Mer eller mindre
lyckade försök att återuppliva dem gjordes då
och då under renässansen, men först på
1800-talet nådde man fram till att på våra teatrar
med deras konstbelysning uppföra några
av de grekiska tragedierna utan mask
och koturner samt med talspråk i
stället för recitativsång genom det kopparrör,
som förband skådespelarens mun med maskens
högre liggande munöppning. Det var
Aischylos’ »Kung Oidipos», Sofokles’ »Antigone»
och Euripides’ »Medea» som med skäl ansågos
mest tillgängliga, och för ett femtiotal år sedan
slog den store franske skådespelaren
Mounet-Sully igenom med sin patetiska, vad
röstresurser och ädla .rörelser beträffar underbara
framställning av den grekiske sagokonungen
Oidipos’ olyckor. Han tilljublades i denna roll
också i Stockholm år 1899. Det arkeologiska
intresset har i alla Europas länder och även
i Förenta staterna framkallat försök att på
olika sätt anpassa dessa grekiska skådespel
för våra scener.
Här på Dramatiska teatern hade Euripides’
Medea, översatt av den utmärkte kännaren
av grekisk kultur Hjalmar Gullberg,
anpassats efter våra sceniska förhållanden av
Otte Sköld och Olof Molander. Att man
flåsar av att gå i alltför många trappor veta
alla. Man flåsar också nuförtiden bara av att
se för många och branta trappor på våra
teaterscener. Misslyckad i allra högsta grad
372
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
