Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Inga Tidblad — Maud. Gabriel Alw — polisintendenten Li]ja. Edvin Adolphson — Rutger von Degerfelt.
Seen ur Ett brott.
de är scenen, då justitierådet erkänner, att
han genom sin i hans egen tro nödvändiga
hårdhet mot de moraliskt nihilistiska barnen
haft något av skuld han också.
Bland myllret av de uppträdande —
programmet upptog tjugufyra personer —
märktes främst det brottsliga paret. Man hade
önskat, att de, osedda, genom en ångestfull
blick på varandra visat, att de buro på
något mycket tungt. Maud var en både av
författaren och fru Inga Tidblad utmärkt
formad typ med ett lättsinne och en nervositet,
som njöt av att dansa på en vulkan. Hennes
personliga klangfigur liknar den hårt spända
fiolsträngens. Lika bra var hennes make
Rutger. Herr Adolphson gav kraftkarlen med den
rätta nyansen av brutalitet. Det var en
ståtlig syn, då han, driven in i ett hörn av
polisen, gjorde våldsamt motstånd. Här förtjänar
också polisintendenten Lilja—herr Gabriel
Alw att nämnas med beröm för sin kyliga
torrhet. Man var särskilt tacksam, att
polisintendenten ej som den stora publiken tänker
sig var gjord till idiot utan, som en sådan
väl oftast är, klok och rådig, mera van att
genomskåda brottslingar än andra
människor äro.
Rutgers bror, Hans von Degerfelt—herr
Anders Henrikson, konstnären, som målat
»Rödhårig herre i frack skjuter dam i skära
pyjamas» — jag är ej alldeles säker på, att
hans röda hår står riktigt bra mot hennes
skära nattdräkt —, träffade prick i sin icke
chargerade framställning av ett kvickt,
elegant och onosligt konstnärsyngel, vilket —
hans konst må vara hur bra som helst — dock
i sitt liv trots fyndiga glosor gav intryck av
något mindervärdigt.
Bland massan av bipersoner, som mer eller
mindre voro intresserade i mordet och som
drogos dit av nervositet eller yrke, märktes
den nästan alltid utmärkta fru Maria
Schild-knechts bleka, av psykisk spänning darrande
spiritistiska medium. Författaren inför
också naturligtvis gladlynta tidningsmän med
egna uppslag om mordet och låter även
hysterikan, som tar på sig mordet, vara med. Av
denna Alma Furuvik gjorde fröken Hilda
375
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
