Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stock hol ms t ea t r ar
kortare eller längre tid komma de två
språken att sammanfalla.
På Dramatiska teatern uppfördes i Oskar
Braatens översättning till nynorska och i
Hans Jacob Nilsens regi Holbergs Jeppe på
Berget av Det norske teatret i Oslo. Språket
lät som det skulle, bondaktigt, men det var
lättare att förstå än jag och jag förmodar
också den övriga publiken hade trott. När
en teater hos ett sympatiskt frändefolk och
efter vad jag hört med en utmärkt kunnig och
förtjänstfull teaterledare gör sig besväret att
uppföra ett i vårt land alldeles särskilt högt
skattat stycke av den norskfödde danske
författaren Ludvig Holberg, hade man önskat
kunna tycka bättre om framförandet, helst
som det. i Oslo gjort mycket stor lycka i
denna form. Den store norske målaren Christian
Krohgs högt begåvade och kvicke son Per
Krohg hade här gjort något sällsynt torftigt
och fult av dekorationerna. Jeppe—herr Lars
Tvinde utförde en originell om ock något
torr figur, som i alla fall hade mycket av
komisk kraft särskilt i det rörande
avskedet till livet under galgen — ett rätt
omodernt instrument, förmodar jag, i våra tiders
Norge — och presterade en sund och tuktad
skådespelarkonst. I Nille, »kona hans», visade
Ragnhild Hald en proletärisk sprudlande
livskraft, som jag förstår mycket mer måste
uppskattas av degnen än av Jeppe. Det var
ingen banal figur. Ett mycket gott stycke
skådespelarkonst gav herr Karl Holters
Jakob Skomakar. Det var ett riktigt
konstnärsgrepp han hade på den demoniska ondskans
representant. Det är ej utan obehag vi
svenskar tänka på, att det bondaktiga
bondemålet skall bli den officiella norskan. Att
bonddialekter talas i alla länder, det har ingen
ont av, det gör bara språket rikare. Man
måste i alla fall vara glad åt, att i Förenta
staterna ingen så stark känsla mot England
uppstår, att tack vare amerikansk
nationalistisk hysteri vi skulle få ytterligare ett
språk och i detta fall ett världsspråk att
krångla med. Den store svenske språkmannen
Esaias Tegnér d. y. har skrivit om språkets
makt över tanken. De i egentlig mening
bildades språk kunna naturligtvis förfinas eller
också förgrovas. Det finnes ett andligt
bond-regemente som ej är önskvärt, hur stor
vördnad man än må ha för den äkta
bond-kulturen, då den håller sig på sin plats. Den
andra sorten är icke önskvärd för den högre
kulturen, och i det avseendet gälla nog de
Jeppe på berget. Lars Tvinde
som Jeppe.
ord, med vilka den i sinom tid själv
baroni-serade Holberg avslutar sin Jeppe:
Vi derför Øvrighed fra Ploven meer ei tage,
gjør Bonde till Regent som udi fordum Dage.
Thi gamle —- här naturligtvis nya — Griller hvis
man fulgte derudi
vert Herredom maaskee faldt hen i Tyrannie.
En stor händelse i teaterlivet i Stockholm
under vårterminen var uppförandet på
Operan av Henrik Ibsens Per Gynt med Gösta
Ekman i huvudrollen och med Dramatiska
teaterns personal. »Per Gynt» är något av det
allra djupaste i hela den rika norska
litteraturen. Den skrevs 1867 och avsågs först ej
av Ibsen att uppföras på teatern. Den om-
Fot. Iiidcm, Oslo.
379
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
