Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frän Stock hol m^s teatrar
kriget kom. Alt Österreich störtade samman.
Den bild, som danspantomimen »Gröna
bordet» gav av världskrigets hårdhet och
hemskhet, var sannerligen allvarlig nog. Det fanns
gott om manlig spänstig skönhet bland de
uppträdande, och även av sorg, fasa och död,
men det mest hemska var det stiliserade
hat-och hotfulla diplomatsällskapet kring gröna
bordet i början och i slutet.
Man hade bara hoppats på litet mera
fruktbarhetsdans på programmet, men den andra
urdansformen, den som skulle skildra
mördandet och mandomen, fick man i dess mest
konstnärliga skepnad given av den
danstroende herr Jooss och hans sällskap.
Åke Söderbloms i flera avseenden riktigt
roliga revy Här dansar folket uppfördes i
Stockholms ogemytligaste och
svårtillgängligaste teatersalong, Folkets hus teater. Kan
man inte säga, om man tänker på politiken,
och det gäller både sossar och nassar: Om
man dansar så syndar man inte. Själv
framförde författaren med en alldeles ovanlig
brio, kraft och lustighet ett flertal av typerna.
Jämnt trettioårig skrev norrmannen Helge
Krog 1919 det också här i Stockholm givna
lustiga sarkastiska skådespelet »Det store vi»,
där tidningsmansproblemet med stor
kvickhet behandlas. Hans pjäs »Undervejs», ett
av de allra bäst skrivna moderna skådespel,
gavs under namn av »Vägen framåt» för ett
par år sedan på Blancheteatern. Krogs
Treklang uppfördes januari 1934 på samma
teater. När man läser undertiteln, »en lätt
komedi om erotik i tre satser», undrar man, om
detta ackord, denna treklang, klingar riktigt
rent, och det gör den ej heller. Är det ej
fru Thit Jensen som talar om erotisk
kleptomani ? Krog är kvick och behandlar lustigt
och fyndigt en hel del kombinationer — alla
kan det ej vara, ty kombinationsmöjligheten
är outtömlig, när det gäller de situationer som
uppstå, då unga män och unga kvinnor, gifta
och ogifta, få en känsla av »da wo du nicht
bist, da ist das Glück». Man kan
sannerligen ej fordra, att alla herrar och damer skola
ha Romeo och Julias känslointensitet eller en
Filemons och en Baucis’ uthållighet. Krogs
pjäs handlar om dem, som icke kunna
inrangeras under dessa kategorier.
Författaren lär ha gått ut ifrån den andra satsen, och
för att få ett helaftonsstycke skrivit sats I
och sats III. I sats I får man vara med om
erotisk kurragömma och två slå den tredje,
någonting liknande Shakespeares
»Midsom-marnattsdröm». Krogs första sats spelar
också midsommarnatten. Tyvärr var
uppsättningen så högförnumstig, att man satt och
tittade sig om efter nordisk
midsommarnattsfriskhet och befann sig i stället i ett
särdeles ogemytligt rum, som mest erinrade om
en instängd dammig vind. Många lustiga och
roande cynismer yttrades, men mera
behållning fick man av att se den också av Per
Lindberg uppsatta, men i detta fall utmärkta
sats II. Samme mångsidige regissör hade på
ett lyckat vis översatt stycket. Här i sats II
hade Agnete—fru Esther Roeck Hansen och
Eigil—Håkan Westergren en erotisk duett,
som utfördes både lidelsefullt och stilfullt.
Damen försökte förmå sin älskare att följa
med på en långresa till Honolulu, men Eigil
nekade av grannlagenhetshänsyn, av
gentle-mannasynpunkter, sade han, ty han ville ej
låta bjuda sig av sin älskarinna. För att
avgöra, hur dylikt skall betraktas, sedan
duellen definitivt bragts ur världen, behöves
nästan en kärleksdomstol. Men pengar till en
dylik torde varken svenska riksdagen eller
norska stortinget anslå. Man får avskaffa
gentlemannaskapet också, därpå yrkar
Agnete. Hon var så passionerat logisk som
otrogen maka och sedermera som otrogen
älskarinna, att man skulle, om man saknat Eigils
relativa ansvarskänsla, lätt ha följt henne till
Honolulu.
Sista akten är väl mycket fylld av
alkohol. Agnete har en ny och alldeles ung
norsk-mallig älskare, och Eigil och Agnetes äkta
man Georg—Harry Roeck Hansen gå upp,
tack vare för mycket whisky, i en högre
enhet. Det hela löser upp sig i dimma.
Författaren anger som huvudtema för
treklangens första sats, och detta tema kan kanske
lämpa sig för hela stycket, Gunnar Rein
Andersens dikt:
Glem aldri henne, som har din lengsel.
Glem aldri henne for den du elsker.
Glem aldri henne, for hun allene
er det du elsker i den du elsker.
Realistiskt uttolkat låter detta kanske litet
krasst, om man fattar det som en uppmaning
att, när man sluter sin älskade i sina
armar, man funderar på någon liten rödhårig,
som man hellre hade velat ha. Men
romantiskt betraktat blir det bättre, och för en
sjuttio år sedan kunde man nog sjunga: »Ser
jag stjärnorna sprida sitt flammande sken»
387
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
