Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Stockholmska konserter. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimstedt
Med framgång har programrådet, såsom
deklarerades i generalprogrammet, bemödat
sig att i olika hänseenden uppfylla krav på
livfull och stimulerande omväxling. I det hela
har också programvalet uppvisat en mer än
vanligt välberäknad avvägning mellan det
beprövade gamla, som måste utgöra
repertoarens grundstomme, det relativt nya, vars
värde börjat ingå i mer allmänt medvetande,
och det helt nya, stundom problematiska,
som ej heller bör saknas. I sistnämnda
avseende har kunnat observeras den avväpnande
taktik varmed en del mer hårdsmälta
nyheter, av det slag som den nye direktören för
Konsertföreningen, dr Gunnar Jeanson,
under sin kritikertid gärna gick i elden för,
placerats på ett i övrigt garanterat
publikdragande program.
Hur pass ömtålig sammanställningen av ett
program kan vara, har bäst märkts vid ett
par tillfällen, när Konsertföreningen, mestadels
på grund av solist- eller dirigentförhinder,
måst företa någon av de ändringar för vilka
den på förhand reserverat sig. Ett konkret
exempel: Alfvéns andra symfoni och Mahlers
Kindertotenlieder voro en genom
kontrastverkan utmärkt beräknad första
programhälft, men när det i stället blev Sibelius
sjätte symfoni, som följdes av den Mahlerska,
alltigenom brustet klagande sångcykeln —
utsökt föredragen av Karin Branzell —, så
fick man hopat alltför mycket av lågmält,
subtilt musicerande.
Ifall det har sina svårigheter att fullt
genomföra ett nästan i varje detalj uppgjort
generalprogram, skall den saken ej alltför
mycket beklagas. Hur stort värde än måste
tillmätas en för spelåret fastställd allmän
plan, kunde denna gärna smidigare ge
utrymme för aktuellt motiverade
improvisationer. Särskilt synes det önskvärt att
nyheter som väckt odisputabelt intresse •—-
åtminstone ett par tre eller fyra sådana ha nu
förekommit — kunde få sig en repris snart
nog. Varför skall egentligen — frånsett de
traditionella två framförandena av
Beethovens nionde symfoni — en redan samma
säsong företagen omspelning vara något
alldeles uteslutet vid ett så ofta konserterande
företag?
Ej minst den på ett helt spelår
tillbakablickande författaren av en tidskriftskrönika
kunde önska sig denna möjlighet till
veri-fiering och befästande av hörselintryck. Till
på köpet har Konsertföreningen just ifråga
om nyheter börjat draga in på de tematiska
notexempel, som för någorlunda musikbildade
underlätta såväl analysen vid ett första
åhörande som ett återframkallande i minnet; i
stället observeras att mycket kända
symfoniska verk relativt ofta föranlett en riklig
—• skäligen onödig — notillustrering.
En krönikör vilkens ämne är en i den
bort-flyende tidens form given konst skulle med
skalden kunna säga: »Ihr naht euch wieder,
schwankende Gestalten»; ibland med rätt
mycken tonvikt på »schwankende». Ur
mängden av minnesbilder framträda emellertid en
hel del mer konturfasta sådana, till vilka
framställningen också helst skall anknyta sig.
Väl ihågkommes Stenhammars Serenad,
C-dur, en nyhet så till vida som det för
stråkkvartett komponerade verket här för första
gången gavs i den efter Carl Nielsens
anvisningar verkställda bearbetningen för
stråkorkester. Sådana orkestrala överflyttningar
bruka vara vanskliga, men ändringarna
inskränka sig huvudsakligen till att
violoncell-stämman i den mångdubblade
kvartettensemblen förstärkts med kontrabasar. Och
tack vare den ursprungliga kvartettsatsens
sällsynt genomskinliga, linjerena struktur
hade klangförstoringen kunnat genomföras
utan förgrovande verkan. Även i den nya
versionen ägde serenaden kvar sin bevingade
grace, humor och poesi. Våclav Talich, som
nu på åttonde året och i något ökad
utsträckning fungerat som förste ordinarie dirigent,
fick ännu en gång visa sin fina uppfattning av
komponisten, den svensk han tydligen med
förkärlek ägnar sig åt. Serenaden inledde ett
helt Stenhammarprogram, som i övrigt
omfattade g-mollsymfonin och andra
pianokonserten med Astrid Berwald såsom en trots
tillfällig distraktion storstilad exekutris.
När Stenhammars Serenad här nämnes
först, kunde det motiveras med att den,
såsom ett undantag mot den ovan påtalade
regeln, verkligen blivit repriserad. Detta
skedde vid vårens sista konsert (en »populär»
sådan) som fick alltigenom exceptionell
karaktär genom att programmet valts genom
omröstning bland abonnenterna. Jämte Smetanas
Moldau, ett sedan fyrtio år, alltsedan Operans
symfonikonserter, här populärt nummer,
som komponistens landsman säkert gärna
dirigerade, upptog programmet Brahms’ första
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
