Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Stockholmska konserter. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimstedt
Hindemiths bidrag kallades »Konsertmusik
för stråkorkester och bleckblåsare», där
maskinell rörelsemusik emellanåt, särskilt i ett
avslutande fugerat perpetuum mobile, avlöses
av en för denna komponist karakteristisk
vitsighet och till och med humor. I den
långsamma satsen frapperade motsättningen
mellan stråkarnas unisona melodibågar och de
genom den pansrade instrumenteringen skärpt
dissonanta ackord varmed det på svaga
takt-delar infallande blecket ackompanjerade; här
hördes typisk polytonalitet, det samtidiga
förknippandet av olika tonarter som är ännu
ett kännetecken på den »nyklassiska» stilen
men som örat helt naturligt villigare
accepterar i snabbare tempo.
Parollen »vänta och se» må gälla för
inställningen till både Honegger och Hindemith,
som med sina hittills här kända verk
åtminstone ej brukat lämna åhörarna likgiltiga.
Alldeles detsamma kan ej sägas om den till
en äldre generation hörande fransmannen
Albert Roussels senare produktion. Hans
från en balett hämtade svit Spindelns
gästabud, som för tio år sedan spelades i
Konsertföreningen, ihågkommes som en läckert
impressionistisk tonmålning, men i den nu
under Adolf Wiklund framförda fjärde
symfonin var det, liksom i en tidigare på en av
Operans konserter resencerad sådan, svårt att
upptäcka den individuella fysionomin i det
tidsenligt konstruerade tonspråket.
Tidsenligt uttrycker sig också Gösta
Ny-stroem — förutvarande Parissvensk — i sin
Sinfonia breve, där det laboreras med den
modernt kontrapunktiska stämföring som
kallas lineär och principiellt ej tar hänsyn till
den därav resulterande harmoniken. Dock
märktes ibland en återgång till ett av
komponisten tidigare odlat, mer på impressionistisk
klangverkan beräknat skrivsätt. En ofta
våldsam energi och ett visst dystert patos
uppfattades som en personlig not. Ännu en gång
inställde sig dock den reflektionen att
Ny-stroems musik skulle vinna i
skiftningsrikedom om även möjligheten av musikaliska
konsonanser mer beaktades.
Ungdomlig friskhet var det nog som i första
hand förklarade det särskilt livliga bifall
varmed två helt unga komponister mottogos.
Endast 22 år var Dmitrij Sjostakovitj när
han skrev sin första symfoni. Kanske tillhör
han de sovjetkompositörer som lära anstränga
sig att finna stilen för en marxistisk (!)
proletärmusik, men nu påminde han genom bland-
ning av vildhet och melankoli och genom
åtskillig rysk folkton ej så litet om Tjaikovskij,
dock vederbörligt moderniserad. Tematiken
var väl ofta nog blott en kromatisk
överbro-dering av rätt vanliga tonföljder. Men även
om denna symfoniska förstling ej är ett
alltigenom personligt, fullgånget mästerverk,
stimulerades man genom ett i rytm och "klang
ofta verkligt exploderande temperament.
Både hör- och synbarligen hade också Talich,
som det heter, gått in för uppgiften.
Den andra åsyftade unge komponisten är
svensken Lars-Erik Larsson, vilkens
Sin-fonietta redan därigenom att den blott
sysselsätter stråkorkester klangligt kommer
närmare det för så mycken nutida musik
åberopade förklassiska idealet. Också i
anslutning till detta äro allegrosatserna till större
delen utspunna ur ett enda tema och fingo
därigenom mera karaktär av några slags i
linjeföringen arkaiserande, ehuru i harmoniskt
avseende modernt kryddade preludier än av
symfoniska satser i den sedan wienklassikerna
brukliga, tematiskt dualistiska betydelsen.
Frånsett det mer till känslouttryck syftande
largot, som omramar en scherzodel, hördes
återigen övervägande rörelsemusik, närmast
influerad av Hindemith, men den hade något
osökt, kontinuerligt i sitt livliga tonflöde.
Ett annat svenskt verk som kunde
betraktas som ett infriande av tidigare givna löften
eller, riktigare uttryckt, såsom sin
upphovsmans hittills mest övertygande större
komposition är Gunnar de Frumeries Variationer
och fuga för piano och orkester. Organiskt och
verkningsfullt kontrasterande växa
variationerna fram ur ett maestoso-tema som ej
heller i fagan förloras ur sikte. Förvisso
förnekar komponisten ej sin beundran för
internationell samtida musik, men varken de
schönbergska kvartackord varmed
pianostämman peppras, ofta samtidigt med en i
orkestern tonalt hållen harmonik, ej heller
något episodiskt orkestertumult à la
Stra-vinskij förtogo intrycket av spontant
musicerande. Eftersom Frumerie också är en
utmärkt pianist uppfyllde utförandet säkert
tonsättarens intentioner, till och med när
denne i partituret föreskrivit »bravura
in-fernale».
Av ännu en inhemsk komponist, Moses
Pergament, ha framförts några nyheter, dels
»Roboternas intåg och dans», vilket mot titeln
rätt väl svarande nummer i högtalarförstärkt
grammofonversion ingick i Sigfrid Siwertz’
394
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
