Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Stockholmska konserter. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stock hol vi ska konserter
kontrollerande öra, kan denne
repetitionsfanatiker tilltvinga sig en återgivandets
exakthet som saknar motstycke. Därtill
komma sådana kraftkällor som en även för
hans konstutövning betydelsefull karaktär
och en ständigt brinnande inre eld. Särskilt
karakteristiska synliga uttryck för hans
härskarvilja äro de i vida bågar kretsande
armrörelserna, men han kan också tillåta sig
en nästan blott till taktmarkering reducerad
teckengivning, så utmejslad eller ciselerad
som frasen redan blivit vid repetitionerna.
Sjungande har den också blivit, tack vare det
ofta uttalade imperativet: cantare la tema.
I synnerhet den första konserten blev en
upplevelse tack vare den andligt stigande
linje som programmets sammanställning
betecknade. Efter Cherubinis Anakreon-uvertyr
följde två underverk av impressionistisk
orkesterkonst, Debussys mer än någonsin
klangmagiska Förspel till en fauns
eftermiddag och Berlioz’ också mer än någonsin
eteriska Drottning Mab-scherzo, det senare
beryktat som en av orkesterlitteraturens
svåraste uppgifter. Såsom Wagnerdirigent
infriade Toscanini förväntningarna genom
Tann-häuser-uvertyren och den därmed förenade,
för Pariseditionen komponerade Bacchanalen:
med vilken plastisk utformning och
orgiastisk klangstegring blevo ej den senares
av »Tristan» impregnerade dansbilder
återgivna. För Beethoven äger Toscanini ej en
Nikischs »romantiska vibration», men därför
behöver han kanske ej såsom ibland hänt
frånkännas »sinne för det metafysiska». Hans
mer objektiva, latinskt klara tolkning sådan
den framlades i sjunde symfonien har
frändskap med det som Peterson-Berger kallat
den romerska andan hos Beethoven. Under
åhörandet av detta verk erhölls ej sällan
samma förnimmelse som när en gammal tavla
befriats från övermålningar och framstår i
sin första friska glans; särskilt påfallande var
frånvaron av en del förut ofta brukliga,
långtgående tempomodifikationer, som kunnat
verka alltför romantiserande (speciellt i
scherzots triodel). Det hade tydligen sin
mening när Toscanini, såsom det berättades,
för dessa konserter medfört egna noter, utan
alla de tillskrivna beteckningar som ett
orkestermaterials stämmor under årens lopp
bruka bli översållade med.
Även i andra konsertens program gav
utförandet av varje enstaka nummer bevis på
dirigentens suveränitet. Både klar och inner-
A r t u r o Toscanini.
lig klingade Brahms’ tredje symfoni, som borde
fått bli konsertens sista, symfoniskt tyngst
vägande ord. Att uvertyren till Barberaren
omedelbart föregick symfonien, skulle endast
nordisk surmulenhet kunna känna som något
stillöst stötande. Men efter Brahms kunde
Strauss’ Don Juan trots ali virtuos schvung
endast påräkna ett rätt förstrött lyssnande.
Efter två raffinerat serverade
Martucci-num-mer — Kleinkunst, men mera underhållande
än en någon gång hörd stor symfoni av
samme komponist ■— hade öronen
någorlunda återhämtat sig för åhörandet av
Siegfrieds Rhenfärd ur Ragnarök, grandiost
återgiven.
Känd och uppskattad redan från ett
tidigare besök är Ernest Ansermet, som nu
åter ledde två konserter. Den
fransk-schwei-ziske gästens personliga magnetism visade sig
väl ej lika stark som den store italienarens,
men med sitt genomkultiverade och
auktoritativa dirigentskap hör han till eliten. På
sin tid orkesterledare vid Dhiagileffs ryska
balett har Ansermet särskilt vunnit namn
som pioniär för modern musik, och åtskillig
397
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
