Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - De nationella dragen i den flamländska konsten. Av Leo van Puyvelde. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Leo van P ti y v e l d e
Jan G o s s a r t. Porträtt av
okänd.
K unstviuseet i Köbenhavn.
der tiohundratalet. Får man därav draga
den slutsatsen att den
gammalnederländska konsten skulle ha framvisat autoktona
former redan i dessa långt avlägsna tider ?
Jag aktar mig att bejaka frågan. Arbetet
är emellanåt mycket konstnärligt, men
denna konst är alltför påtagligt
genomträngd av nyfikenhet på det som kommit
till på andra håll för att, vid sidan av sitt
eget skönhetsvärde, visa betonat autokton
karaktär.
Jag skall heller icke av någon
chauvinistisk känsla låta mig lockas till ett
påstående att vårt folks ande återspeglas i
våra provinsers byggnadsstil under
tolv-och trettonhundratalen. Detta senare
århundrade såg civila byggnadsverk av
storartad resning komma till i Flandern:
hallarna och klocktornen breda ut och lyfta
mot höjden en imponerande massa, som
ger uttryck åt de fria flamländska
samhällenas rikedom och stolta självmedve-
tande. Men deras konstnärliga former
äro, i likhet med kyrkornas från
denna tid, hämtade från norra Frankrikes
gotik.
Det är först under tretton- och
fjortonhundratalen som de gotiska kyrkorna i
flamboyant stil och med rik och
harmonisk utsmyckning samt de praktfulla
stadshusen framvisa några drag vilka
kunna sägas vara väsentligen
karakteristiska för andan i Flandern.
Det är också vid samma tidpunkt som
en mera impressiv konception gör sig
gällande i den konstnärliga formen, först i
skulpturen och sedan inom måleriet. Här
sker detsamma som i fjärde århundradets
grekiska konst. Man lämnar bakom sig
den föregående epokens stiliserade
former. Känslan av liv inträder med
motsättningen av plana och djupt konkava ytor,
genom rörligare linjer, en mera naturlig
modellering, livligare hållning, mera
mänskligt uttryck. Slutligen tillämpar man
på skulpturen några av måleriets maner.
Det är på måleriets område som denna
tidsålders flamländska konst bäst låter oss
se de autoktona karaktärsdragen och har
gjort insatser av allra förnämsta värde.
Två gånger under historiens lopp,
under fjorton- och under sextonhundratalen,
har det flamländska måleriet med klarhet
och sanning tolkat det flamländska
folkets sätt att tänka, se och omsätta detta i
verklighet. Första gången — och det är
endast den som här intresserar oss —
var under burgundiska husets egid. I de
sydliga Nederländerna framträdde då,
bland ett stort antal goda konstnärer, en
elit av målare — van Eyck, van der
Wey-den, Bouts, van der Goes, Memling,
David, Cossart, Metsys — vilka ägde en
skaparkraft genomträngd av den
flamländska andens nationella karaktärsdrag.
De funno sitt eget uttryck i sin konst och
skapade på samma gång en ny stil, som
utövade ett starkt inflytande både i deras
410
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
