Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Det heliga berget Athos. Av Otto Cyrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otto C y r c n
kapellet bodde en kapten och ett par
soldater; den förre meddelade mig, att
toppen icke är i 935 m, såsom det uppgives
på de bättre kartorna, utan når upp till
2 010 m. En kopp turkiskt kaffe kokades
i kapellet till vår ära, och vi fingo icke
säga nej till en konjak — i brist på den
traditionella mastichen.
Utsikten från toppen trotsar varje
beskrivning. Absolut klart väder ger
visserligen den vidsträcktaste, men icke alltid
vackraste utsikten. Det äger sin alldeles
särskilda tjusning att mellan spridda moln
skåda ned på land och hav, på Athos’
långa bergsrygg in mot Kalkidike eller ut
över de egeiska öarna. En del mycket rara
växter finnas häruppe; i skuggan mot
norr växer den lilla gula Saxifraga sancta
och i klippspringor mot söder lyser den
röda Viola delphinante, som utom på
Athos endast växer på den närbelägna
Olympen och på ett berg i bulgariska
Makedonien.
Efter det mycket givande besöket på
toppen följde en halsbrytande färd ned
mot havet på bergets sydvästra, brantaste
sida. Ridvägarna gå ofta utefter så gott
som lodräta klippväggar, men man har
— ofta med endast buskarna som stöd —
ordnat stenplattorna så att mulorna
kunna få fäste. Absolut frihet från
svindelkänsla är naturligtvis förutsättningen för
dylika ridturer. Vi passerade
lantgårdarna vid Kerasia och St. Anna på vägen till
Pavloklostret, där vi övernattade. Här på
västsidan av berget måste nordanvinden
blåsa mycket häftigt; på stora områden
voro topparna på ek- och
buxbomsbuskarna förtorkade till vita skelett. Jag har
förut sett liknande förhållanden på Olympen.
Det är de ofta ytterst häftiga
nordanvindarna som här nere blåsa nästan hela
sommarhalvåret och understundom i hög
grad försvåra ali segling; de gamla
grekerna kände dem under benämningen
»etesier».
Pavloklostret är en ståtlig anläggning,
vacker, rymlig och av väldiga mått.
Gångarna utanför vårt sovrum voro som
hallar och hade mycket väl lämpat sig för
kompaniexercis. Efter besök i kyrkan och
trädgårdarna hade vi ett långt samtal med
våra uppvaktande bröder, som hade långt
världsligare tankar och begrepp än vi
väntat. Isoleringen från yttervärlden är
icke heller så absolut, som mången kanske
tror. Antalet besökande präster från
fastlandet är icke ringa, och just detta, att
munkarna få höra så mycket från det
levande livet utanför, borde göra det ännu
svårare för dem att hålla sig kvar inom
klostermurarna. Många munkar komma
en också att undra, om de icke rent av
äro överkvalificerade för detta stela, för
något intelligentare människor säkerligen
ganska själsdödande klosterliv! Efter den
sena kvällsvarden med de ofrånkomliga
bläckfiskarna, grönsakerna och vinet
slumrade vi snart in vid näktergalarnas
drillar efter vår mest ansträngande
resedag.
På återvägen till hamnen Daphne
besökte vi klostren Grigorio, Dionysio och
Simopetra. Det var en tur längs en
kuststräcka av utomordentlig skönhet, den
vackraste vägsträckan på hela
Athoshalv-ön. De tvenne förstnämnda klostren ligga
pittoreskt på strandklipporna. Även i dessa
bjödos vi på vad till livets nödtorft hörer.
Dionysio är bekant för sitt utmärkta vin,
därmed fylldes pluntorna vid avfärden —
vi skulle få dagar senare fira svenska
flaggans dag i Kavalla, detta skulle
lämpligen ske med en bägare glödande
Diony-siovin från Athos.
I Dionysioklostret fick jag lära känna
en egendomlighet som jag icke lagt märke
till i de andra klostren. När jag klättrade
ned till stranden för att taga ett bad,
passerade jag klostrets lilla kyrkogård. Ja,
liten var den, rymmande ett tiotal gravar,
endast utmärkta med små obetydliga trä-
426
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
