Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Marcel Proust. Av Hugo Swensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H 7i g o S tv e 11 s s o 7i
fruktar att man hoppat över något i den
ändlösa serie av smådrag, som levandegöra
hans galleri av i utveckling och rörelse
stadda karaktärer.
Det är svårt att klargöra ens för sig själv,
vari Prousts tjuskraft består. I förstone
verkar han enbart avskräckande genom sin mani
att hopa skenbart betydelselöst småplock från
den alldagliga tillvarons domäner och
genom sin retsamma smak för kilometerlånga
meningar, vilkas klarhet och preciösa behag
man först efter många invändningar lär sig
uppskatta, tills man slutligen inte kan låta
bli att skandera dem högt för att även med
tungan avsmaka deras strikta balans och
mjuka avrundning. Denna stilistiska snobism,
som vore oförlåtlig (i våra dagar!) om den
inte framfördes med en fullkomligt
avväpnande och oemotståndlig älskvärdhet, var
också en bland orsakerna till att Proust ganska
länge räknades till de oläsbara och därför
betydelselösa. Men en och annan gav sig tid
och lät sig fångas, tills omsider
likgiltigheten var bytt i en förtjusningsfeber, som
räcker ännu tolv år efter författarens död, och
vars gradtal kan avläsas i stigande
förlagssiffror, som f. n. befinna sig ett gott stycke
in på det andra hundratusentalet.
Man bör inte ha brått, när man läser »A
la recherche». Det vore som att äta rysk
kaviar med matsked — varken magen eller
gommen skulle känna sig tillfredsställda. Men
en bland Prousts beundrare, F. Vandérem,
har givit anvisning om rätta sättet att
närma sig honom. »Första veckan börjar man med
tjugo sidor om dagen ... Absolut regel:
aldrig forcera! ... Man fortsätter så veckan
ut och kan sedan öka med fem sidor om
dagen, och efter relativt kort tid har man nått
slutet under stegrad känsla av livligt och
intensivt välbehag.» Metoden är helt enkelt den
enda rekommendabla, om man ej vill fastna
i det omdöme en annan läsare avgav efter
första försöket: »C’est très intelligent, mais
c’est extrèmement dur å lire.» Man bör alltså
i början nöja sig med små portioner, och
man bör låta dem smälta i munnen, tills man
får upp den säregna och subtila smaken och
förstår, vad det är fråga om. Men det är
inte bara de långa perioderna som göra
Proust dur à lire, han går så långt i
glömska av vad till läsarens bekvämlighet hörer,
att han totalt försummar indelning i
kapitel och mycket sällan börjar ny rad. Ögat
möter den ena sidan efter den andra full-
packad med ord, ord i en aldrig sinande
ström, som avskräcker och förvirrar.
Man förstår, att här måste ligga något
under, ty denne enligt trovärdiga vittnen
älskvärdaste bland sällskapsmänniskor och
mest förekommande bland vänner kan
omöjligen med avsikt ha velat vända ryggen åt
sina läsare. Men i sin självupptagenhet och
iver att meddela allt på en gång kan han
inte förmå sig att med en paus avklippa
tråden, vilket kunde betyda att också avklippa
ingivelsen, vars bilder stå i en otålig kö,
yrkande på att bli framsläppta. Denne i
detaljen, i den verbala formuleringen så
utsökte stilist bekymrar sig nämligen föga om
gruppering och komposition — nämligen i
vad som gäller de olika avsnitten av hans
stora verk. Betraktat som helhet däremot
erbjuder detta en grandios överblick, vars
klarhet och reda man inser först när man har
det bakom. sig och ser ut över det landskap
man genomvandrat på så slingrande och
vill-samma vägar.
Redan titejn A la recherche du temps
pcrdu ger nyckeln till verket, som med
undantag av det inskjutna partiet »Un amour
de Swann» är hållet i jagform som en
självbiografi. Det är också en självbiografi och
ett tidsdokument, men det duger inte som
historisk källskrift, ty alla data äro antingen
förbigångna eller grundligt omstöpta i ett
rörligt och skapande minnes degel. Det är
Paris före och efter sekelskiftet fram t. o. m.
världskriget, som står upp ur graven, men
ett Paris sett ur en trång och intensivt
personlig synvinkel.
För att förstå denna inställning och detta
grepp på ämnet måste man veta litet om
Proust själv. Han föddes 1871 som andre
son till en framstående läkare, sedermera
professor i hygien (ett kuriöst faktum, såsom
man sedan skall finna). Hans mor var en
rik judinna med mandelögon och mjuka
händer, som grundligt skämde bort Marcel, en
liten brådmogen och överkänslig
sammets-prins med lysande begåvning och stora
klarvakna ögon, som sågo allt och ingenting
glömde. Redan vid nio års ålder drabbas han
av sitt livs katastrof, som lägger hela hans
tillvaro i obevekliga bojor och sakta men
säkert gör honom till en grand malade. Efter
en promenad i Boulogneskogen får han ett
så våldsamt kvävningsanfall, att föräldrarna
frukta för. hans liv. Han kom sig
emellertid, men det onda, tydligen en höggradig form
43°
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
