Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Marcel Proust. Av Hugo Swensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hugo Swensson
<3
han för ingen yppade, vad han egentligen
hade på hjärtat.
Under tiden fortsatte han sitt
nattfjärilsliv, plågad av en stigande nervös oro och av
ständigt mera pressande astmaanfall.
Tydligare och tydligare kände han, att det var
hans uppgift att reehercher le temps perdu,
men les plaisirs åto upp les jours, och tiden
blev allt mera perdu. Han kunde inte förmå
sig att genomgå en ordentlig kur, ty denne
läkarson trodde inte på läkare.
Först när det stod klart för honom, att
hans tid var utmätt, och att hans krafter
inte skulle förslå till både salongsliv och
arbete, tog han på allvar itu med att skriva.
Han hade då ännu femton år kvar att leva —
han dog 1922, 51 år gammal — och det
mesta av denna tid tillbragte han i sin säng,
skrivande i febril upphetsning, ängslig att
inte hinna få allt sagt men ändå formande
varje sats med en filigrankonstnärs säkerhet.
Han måste säga nej till alla de
inbjudningar, som fortfarande duggade över honom,
och visade han sig någon gång — efter
oändliga sanitära försiktighetsmått — i societeten,
så var det för att verifiera någon av sina
erinringsdetaljer: hur le prince de Sagan
bar sin monokel, hur den vårhatt såg ut, som
madame de C. hade haft för tjugu år sedan.
Han trodde, att hon ännu hade den kvar!
Nu var alltså materialsamlandets tid
förbi, och det gällde att bringa reda i dessa
massor av intryck. Han hade från början tänkt
sig ett arbete i tre delar, var och en
representerande en inriktning av hans intressen:
barndomsminnena, den högre bourgeoisien
och aristokratien. Det blev, som nämnts, åtta
delar i aderton volymer, men trots de
oändliga utvikningar, som orsakade denna
våldsamma ansvällning, förblev planen orubbad.
Men det var på ett hår när, att han inte
hann föra den till slut. Scribens mortuus est,
liksom Plato. Först flera år efter hans död
utkom det avslutande verket Le temps
re-trouvé.
Proust börjar sitt psykologiserande
erinringsarbete med sig själv som barn,
liggande i sin säng — liksom en gång Martin
Birck. Han har just vaknat efter att nyss ha
somnat in, och han vet inte riktigt var han
är. Hans tanke trevar i det skumma
rummet, och ostörd av yttre intryck glider den
ut i en kedja av idéassociationer, som
omspänna hela hans barnsliga värld. Där är
modern, vars godnattkyss är nödvändig för
hans sömn. Just denna kväll har han inte
fått den, ty familjen har främmande, och han
hör sorlet nerifrån salongen. Där är också
fadern, men föräldrarna sysslar han ej
mycket med. De höra till det självklara, som ej
kan bli föremål för nyfiken undran, och
modern är dessutom den allgoda, allt givande,
vars minne han hela sitt liv ägnar en
religiöst innerlig kärlek, som avhåller honom
från att söka utifrån intränga i hennes väsen.
Desto nyfiknare är han på alla andra,
vilkas röster han hör. Varför skratta alla på en
gång? Någon måste ha sagt något, men vad?
Stolarna skrapa. Sätter man sig till bords,
eller stiger man upp ? Hans fantasi arbetar
med ögonblickets sinnesintryck och minnets
fragmentariska bilder, kombinerar och
prövar, och under hans heta ögonlock leva
scener ur det liv, som han inte får vara med om.
Och denna patetiska nyfikenhet följer
honom genom hela livet och är nyckeln till hans
författarskap. Såtillvida är han besläktad med
André Gide, men därmed slutar också
likheten. Proust har intet av dennes bittra
moralism och demoniska avslöjaranda. Som det
sjuka och ompysslade barn han är även söm
vuxen man, saknar han överhuvud taget
sinne för tillvarons etiska aspekter. Han vill
veta att och hur och varför, och han spanar
outtröttligt efter händelsernas dolda
mekanism, men han omfattar varje företeelse med
samma välvilja, hans ansikte har alltid
samma förekommande leende. Man skulle
kunna tänka sig honom artigt och tjänstvilligt
hjälpande en inbrottstjuv i hans dunkla
hantering utan att reflektera över det förkastliga
i en sådan gärning och enbart för att stifta
bekantskap med tänkesätten och
bevekelse-grunderna hos denna grupp av
samhällsmedlemmar.
Sådana figurer förekomma nu visserligen
icke i hans personförteckning, men hans
moraliska indifferentism är därför icke mindre
påtaglig. Den sammanhänger även med att
han uteslutande rör sig inom de högsta
kretsarna, aristokraterna och les arrivés bland
penningmän, konstnärer och lärda. Till
denna värld hör även en undervåning av
hotell-och tjänstepersonal, som fångar hans
intresse både för sin egen skull och som en
negativ bild av den glänsande ytan och
oumbärlig för helheten.
Och i dessa kretsar är det inte fråga
om gott och ont, ty där är formen den
härskande guden. Hör man dit genom härkomst
432
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
