- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiotredje årgången. 1934 /
433

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Marcel Proust. Av Hugo Swensson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ma reel Pr o ti s t

eller talanger, så är det enda viktiga
dels att hålla sig kvar, dels att bli accepterad
i allt högre och högre skikt. Prousts æuvre
bildar ett enda kolossalt societetspanorama,
över vilket namnet de Guermantes sprider
det högtidliga och lockande skimmer, som
förnimmes redan av den lille gossen i sin säng.

Han befinner sig då i Combray, en liten
landsortsstad, där familjen brukar tillbringa
sina somrar hos släktingar, och av vars
gamla katedral och medeltidsaktiga gator
Proust ger egendomligt suggestiva bilder.
När man skall ta sin kvällspromenad, är
alltid frågan, om man skall gå »du cöté de ches
Swann» eller »dit cöté de Guermantes». Det
är nämligen blott dessa vägar man har att
välja på, den förra ledande förbi en
egendom, bebodd av en rik judisk familj, den
senare till det feodalslott med anor från
korstågstid, där den förnäma gamla
hertiginnan de Guermantes residerar. Dessa båda
cötés leva sitt liv av gissningar och undran
i gossens fantasi och bestämma riktningen
av Prousts senare författarskap. Swanns äro
mera inom räckhåll, ty gamle Swann
kommer ofta och hälsar på i Combray, ehuru
familjen egendomligt nog aldrig gör
återbesök, men slottet och dess invånare tillhöra
det oåtkomligas, nästan det overkligas värld,
en värld utåt markerad av gotiska
gravmonument och majestätiska parker.

Du cöté de ches Swann heter det första
voluminösa avsnittet av Prousts verk, ty det
är åt det hållet gossen riktar sina första
trevare mot yttervärlden, sedan han blivit
färdig med hemmet och sin närmaste omgivning,
och den yngre Swanns dotter, Gilberte, blir
föremålet för hans barnsliga svärmeri. I A
1’omhre des jeunes filles en fleurs är han
en ung man, som på allvar snärj es i
kärlekens nät och prövar dess efemära lycka och
långa pina, och här kommer han för första
gången i personlig beröring med
aristokratien i gestalten av den unge markis de
Saint-Loup, en Guermantes-ättling, som hedrar
honom med vänskap för livet. Och därmed har
han nått fram till det studieobjekt, högadeln,
som ända från första början passionerat
honom, och som sedan ända till slutet blir
föremål för en analys, som aldrig tröttnar att
spörja. Därunder komma även andra
samhällsgrupper i hans blickpunkt, och han
försummar ingen. Trådarna slingra sig om
varandra, och utvikningarna äro legio, ty de
ingå som princip i Prousts sätt att författa.

Om man alltså förstår, att
samlingsrubriken för allt detta blivit A la recherche du
temps perdu, så undrar man, vad han menar
med att kalla det avslutande verket Le temps
retrouvé, och man får veta det, men först i
dess andra volym. Han berättar där, hur han
på väg till en matiné i l’hotel de Guermantes
i Paris råkar stiga fel på en trottoarkant,
och hur denna skakning i hans kropp
plötsligt och till synes omotiverat framkallar en
minnesbild av underbar klarhet och styrka
från en i tiden långt avlägsen vistelse i
Venedig. Halvt ännu i ett slags trance minns
han — denna gång med sitt »vakna» minne
— att han en gång på samma sätt stigit fel
på en gata i denna stad. Strax därefter gör
han samma erfarenhet i husets bibliotek, där
han råkar få i sin hand en bok av George
Sand, som hans mor läst högt för honom,
när han var liten, och som med ens ger
honom en överväldigande uppenbarelse av hela
hans barndomsvärld med dess syn-, lukt- och
smakförnimmelser.

Sådana företeelser äro välkända för
psykologen, och vi ha alla mött dem, ehuru
troligen ej i samma levande form som Proust,
vilken hade ett nästan visionärt minne. Han
gör denna erfarenhet till metod i sitt
författarskap och följer den genom hela A la
recherche, som han först nu börjar arbeta på,
instängd i sitt korkmadrasserade, tysta och
kvava rum, sedan han äntligen upptäckt sin
väg.

Därav alla hans utvikningar, ty allt måste
med som visionen ställt på en gång för hans
sinnen, och även allt vad idéassociationernas
ändlösa följd ytterligare uppenbarar. Och
härav åter de överlånga meningarna och
motviljan mot avbrott i form av stycken och
kapitel, överhuvudtaget mot komposition i
hävdvunnen mening. Men härav också den
mjukt snärjande kraft, varmed han
suggererar fram sina bilder för läsaren. Man måste
tömma sig själv på personligt innehåll,
innan man tar tag i Proust, annars blir han
enbart »dur à lire».

Men man märker snart, att det inte är en
främling som talar, en importun som vill
tvinga en in i sin tankegång; allt är en
välbekant men ställt i förklarat ljus. Tvärs
igenom alla olikheter i seder, språk och
omgivning känner man igen sig själv som barn,
yngling och man, och man känner igen alla
andra, som man varken sett eller talat med.
På ett egendomligt levande sätt fyller Proust

28—Ord och Bild, 43-e dr g.

433

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1934/0477.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free